Montafondalen

Jag läser om Hemingway, som var en passionerad skidåkare, som brukade tillbringa vintrarna i Montafondalen, från slutet av november till påsk, skrivande, skidande, levande. Jag kan inte annat än älska denne fenomenale författare. Han älskade sina katter i Key West, han skrev otroliga böcker, noveller och var grymt förtvivlad i sitt inre.

Jag läser också Kristians Petris fina text i DN, hur han söker sig fram i Chatwins fotspår och jag kan känna den där lättheten man känner i väntan mellan två bussar, med sitt anteckningsblock framför sig, ensam och ändå med i världen, man bär drömmen om att det man skriver om ska bli något avgörande.

Och i samma text kan jag känna hopplösheten i det kulturella, som då Petri kommer till de byar som Chatwin skrev om en gång i tiden och hur lite befolkningen gillade vad Chatwin skrev.

Jag kan tänka på Eugene Smiths bild på barnet i badkaret, en bild som millioner människor sett och sympatiserat med, men familjen anser den förstört deras liv, vill aldrig mer se den publicerad. Konsten konstiga motsättningar.

Jag tänker på skillnaden mellan skriva och fotografera där mellan två bussar. Så mycket mer laddat det är att fotografera, så mycket mindre av världen man kan lyfta in i en bild om man inte är ett geni, så mycket mer skyddad man är med sitt anteckningsblock, så mycket det är som skiljer och ändå vill man dit, till skillnaden, till busstationen, till Montafondalen, till morgnarna med den fallande snön, tystnaden och känslan av att vässa sina instrument.