torsdag 16 november 2017

Två sidor av samma mynt.


Jag går ner till det jag kallar arbetsfiket, det som ligger i botten på Skrapan. Det gamla skatteverket. Man märker hur tiden går. Mina barn, som bott 300 meter från Skrapan, har ingen aning om att det hette Skatteskrapan förr.

Jag tycker om att sitta här. Stolarna är fullständigt värdelösa. De går helt enkelt inte att sitta i, men jag ligger, halvligger, och funderar på de tunga frågor jag måste svara på. Livets tunga frågor är inte svåra, man kommer ofta till en punkt där man står med ryggen mot väggen och måste bestämma. Då bestämmer man, kräver ett visst mod, men då man bestämt, har man också en riktning.

Livet handlar så mycket om att ta ut en riktning. Jag har betat av många riktningar, tex som att ha min formtopp som skidåkare som 65 åring. Det hade jag, Nu har jag två beslut tagna, det måste bli en stor bok och det ska bli en stor utställning, men det är inte de viktigaste besluten.

De handlar om något annat. Hur man vill leva? Jag gick in på Skatteverkets tabeller och kollade vad jag får i pension, hur jag kan trixa så jag kommer att överleva och med lite trixande kan jag få ihop 12 lakan i månaden. Det lever jag på om jag inte reser så mycket. Sedan finns det som kallas bytesekonomin. Jag äter billigt på vissa krogar och dricker kaffet ännu billigare på andra.

Det är sådana beslut som är viktiga. De som handlar om livet, livets viktigaste beståndsdel, kommunikationen, det sociala.

Jag tittar på många nya fotografer, och mednya menar jag folk som är runt de fyrtio. De gör lite samma sak som vi gjorde, de söker sig till det som är bildmässigt, typ raggare. Det är lite underligt, kan man hitta några mer ointressanta typer än raggare, ofta helt insnöade och med trist syn på krökat och kvinnorna. Men, de är bildmässiga. Säg vad du vill, men Svenne banan som hetsar till jobbet med en mobil i näven är verkligen inte bildmässig eller intressant på något vis och där har vi nu fotografiets dilemma. Folk är inte intressanta längre. Alla känns ju som om de är klonade i samma burk och då kommer vi till det här med berättelen. Ta Ed van der Elskens Parisbok, fina bilder men det är ju texten, berättelsen som är det viktiga, denna text om armod och halvkrimmi, utan den texten hade bilderna stått sig sämre. Eller Tor Ivan Odulfs text till Strömholms Poste restante. Den sätter liksom upp en känsla och en ingång till bilderna.

Allting har liksom två sidor på myntet. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så finns det en sida till, inte att förglömma.