Vad händer när en fotograf blir äldre?
Det här är min mest sålda bild. Varför?
Jag kollade i en bok av Koudelka. den nya versionen av Exile och några andra. Hans böcker har kommit i nya upplagor och jag ser att han lagt in nya bilder. En sak som slår mig är att de nya bilderna inte matchar de gamla, de är råare och inte lika finslipade och de driver boken åt ett annat håll. De splittrar upp hans fotografi, men tillför något också.
Det där är intressant för är man en gammal fotograf som Koudelka, 78 eller mig, 68, så arbetar man på två plan. De gamla bilderna och de nya. Och nya bilder kräver tid för att sätta sig och därför tycker man ofta att de nya bilderna är skit och man återgår till de gamla neggen för att se om man kan krama ut något. Så gör alla äldre fotografer. Vi lever lite i drömmen om att hitta några gamla negg som är skitbra. Det sker sällan, för man plockar nästan alltid ut de rätta direkt. Däremot kan man komma på nya kombinationer med gamla bilder som kan ge nya energier, och det är här jag känner mig lite förvirrad ibland.
Jag kan uppleva att det nya är bra, men att det aldrig blir lika bra som det gamla, men att det är något annat. Längre kan man inte sträcka sig. Man måste acceptera det, att man måste pröva det gamla igen och igen, i nya former. Det är ett sätt att pröva de gamla bilderna igen, men också på ett personligt plan återgå till de gamla känslorna.
Jag skriver inte det här som något kritiskt, jag gör ofta så här, kanske för ofta. Jag kanske publicerar mina gamla bilder för ofta, skulle kanske lägga mer energi på de nya. Det är ungefär som då man kan få se en ny Strömholm man aldrig sett, och efter nyhetens behag inser man att den höll inte samma kvalitet som de gamla och så ryker den bort, men just att man prövade och att man visade hade ett värde i sig. Sedan om man/ jag, ska vara självkritisk, så visar man de gamla bilderna och så får man erkänna att det nya man tagit är okej, men rena skiten i jämförelse med det gamla och då undrar man ju hur fan man ska orka acceptera det. Att man inte blir bättre, men kanske annorlunda och är det rätt eller fel tänkt? Svara på det ni.
Jag kollade i en bok av Koudelka. den nya versionen av Exile och några andra. Hans böcker har kommit i nya upplagor och jag ser att han lagt in nya bilder. En sak som slår mig är att de nya bilderna inte matchar de gamla, de är råare och inte lika finslipade och de driver boken åt ett annat håll. De splittrar upp hans fotografi, men tillför något också.
Det där är intressant för är man en gammal fotograf som Koudelka, 78 eller mig, 68, så arbetar man på två plan. De gamla bilderna och de nya. Och nya bilder kräver tid för att sätta sig och därför tycker man ofta att de nya bilderna är skit och man återgår till de gamla neggen för att se om man kan krama ut något. Så gör alla äldre fotografer. Vi lever lite i drömmen om att hitta några gamla negg som är skitbra. Det sker sällan, för man plockar nästan alltid ut de rätta direkt. Däremot kan man komma på nya kombinationer med gamla bilder som kan ge nya energier, och det är här jag känner mig lite förvirrad ibland.
Jag kan uppleva att det nya är bra, men att det aldrig blir lika bra som det gamla, men att det är något annat. Längre kan man inte sträcka sig. Man måste acceptera det, att man måste pröva det gamla igen och igen, i nya former. Det är ett sätt att pröva de gamla bilderna igen, men också på ett personligt plan återgå till de gamla känslorna.
Jag skriver inte det här som något kritiskt, jag gör ofta så här, kanske för ofta. Jag kanske publicerar mina gamla bilder för ofta, skulle kanske lägga mer energi på de nya. Det är ungefär som då man kan få se en ny Strömholm man aldrig sett, och efter nyhetens behag inser man att den höll inte samma kvalitet som de gamla och så ryker den bort, men just att man prövade och att man visade hade ett värde i sig. Sedan om man/ jag, ska vara självkritisk, så visar man de gamla bilderna och så får man erkänna att det nya man tagit är okej, men rena skiten i jämförelse med det gamla och då undrar man ju hur fan man ska orka acceptera det. Att man inte blir bättre, men kanske annorlunda och är det rätt eller fel tänkt? Svara på det ni.