Svensk fotografi och #meetoo#

Jag låg och funderade på hur svensk fotografi och #meetoo# har spelat ihop. Det går väl inte att svara på eftersom #meetoo# är så nytt, men om jag går tillbaka och  kollar på svensk fotografi så är det några män som sysslat med nakenbilder, då och då. Jag är en av dem, Anders Petersen en annan, JH Engström, Cato Lein och kanske någon annan som plåtar naket. Det  finns säkert några till men om jag går till de namnen jag nämnde ovan så är oftast nakenbilderna en slags bilder i en större berättelse om livet och där ingår nakenheten, sexet. Det vore ju hemskt om det inte gjorde det för då stryper man något, en slags censur kanske.

I alla fall så tar jag inga nakenbilder längre, jag är gift och det är väldigt svårt att fotografera nakna människor, framför allt kvinnor, om man har ett förhållande eftersom det finns en sexuell bit som driver en. Hade jag varit singel hade jag nog försökt mer med naket eftersom jag hade hamnat i de sexuella, nya sexuella situationerna mer. Nya människor, nya bilder.

I svensk fotografi existerar inte nakenhet, sex, riktigt. En som Cato Lein söker upp modeller, folk som vill typ knulla på bild. Det blir okej, men jag tycker det skiner igenom att de gör det för de vill vara på bild, däremot är hans bilder som ligger lite mer tillbaka, där sexet finns i det vackra ansiktet eller halvbilden, grymt bra.

Men, en sak är ju klar. Ingen kan göra sådana bilder som typ Helmut Newton gjorde idag utan att bli hängd rakt av.

Svensk fotografi domineras mer av oförskämda bilder, alla dessa tjuvskott på snygga brudar, Winogrand är ju ett typexempel på sån skit, en snubbe som trålar på gatan och bara skjuter snygga brudar i lönn. Ännu värre är dessa tjuvskott på gamla kvinnor, krokiga, trötta, som man stigmatiserar på bild istället för att lyfta dom som ett tack för deras livsgärning.

Personligen tror jag att om fem år finns inte den typ av nakenbilder som syntes så ofta tex på Parisphoto i år. Nakenbilder där syftet är att glo på nakna brudar. Det kommer att bli stenkört, däremot tror jag att den typ av skildringar jag skrivit om ovan, om livet, där sexet och sensualismen ingår, har en framtid. Det vore ju kul om mer svenska fotografer gick in i det sättet att fotografera, skildra livet, på ett sensuellt men också ett sexuellt sätt.

Annars slår det mig att då man skriver blogg kan man aldrig skriva allt, det finns en censur här också, tyvärr. I och med de nya medierna så reflekterar alltför många inte utan går direkt på hatet, ilskan eller vad det är. Man borde ta sig en funderare, ett dygn eller två innan man säger något ilsket.

Jag är ju strax sjuttio och kan tycka att det nya revolutionära är underbart, men jag kan ju också se en klar dubbelmoral, ja lite panikmoral ibland, då det kommer till sex, mans och kvinnoroller och det får ju inte bli så att konst, fotografi, blir något som blir helt pk hela tiden. Konsten måste ligga längre fram än nuläget och då får man räkna med att det blir lite hårda tag då och då.

På Facebook raderar man ju numera alla man inte gillar. Personligen ser jag inte folk som läser mina inlägg som mina vänner. Jag ser ingen på Facebook som vän, de är mina läsare och inget annat. Det är en kanal för mig att få så många läsare som möjligt och förhoppningsvis ska de lära sig något av mina texter. Därför omfamnar jag alla, jag bryr mig inte om deras bakgrund eller deras åsikter.  Det är som att gå på stan och möta folk, någon du gillar babblar du med, de andra passerar, men de såg dig,,,

Thats all, keep the good work up..