Tre personer, alla färgade av den grekiska solen. Två mödrar, två döttrar och ändå tre personer.
Tre åldrar.
Katten fick idag det bekärftat att han är inte längre en han utan en hon, en liten kattflicka. Det verkade ha tagit hårt för det har varit mycket sova på efteriddagen.
Själv somnade jag naken med klapparande tänder. Inte för jag frös utan för jag längtade efter en glass. Jag hade två i kulskåpet och tog givetvis båda.
Mr Gabrielsson har dragit igång sin eminenta blogg om fotografi. Han är mer än en, kanske två, sagolik förmåga att göra det intressant.
Natten kommer tidigt på Naxos, den totala svärtan. Med hösten stiger energin. Den grekiska sommaren är som att laka ut en sill, man drivs med, dras, ut men på hösten glider det förlorade tillbaka in i kroppen, ger en kraft, det som gled ut återkommer med de svala nätterna.
Det låter helt absurt men jag kan längta som en galning efter att få sova med vinden, den som varslar om snö och vind, kanske regninga marmorplattor.
Jag snackade med en kvinna om vinterdäck. Jag lånade hennes bil, hon hade ingen olja i servon så ratten var tung som på en Scaninia 1948. Hon visste inte vad vinterdäck var, inte heller vinter. Sådan är mänskligheten. När jag bodde i Spanien och de visade europakartan med vädret fanns aldrig Sverige med.
Jag återgår till solen och de tre åldrarna. Vinden viner ute i pergolan. Det är maximalt häftigt. Jag kommer att sova som en stock i natt, vindarna varslar om ljusa tider, eller mörka tider om man vill så, men snön ska falla och citronerna likaså, de röda apelsinerna hänger kvar, i november lyser de som livbojar i natten. De är dom nätterna man sover som bäst, då de strider och viner ute och väggarna talar till en med sin mäktiga ro.
