Morning in the white city
Hus kan förtrolla. Vårt hus i Grekland, våra hus, har förtrollat mig. De har så olika atmosfär. Ett arbetar man i och ett sover man i. Man vill ju bli gammal, få njuta av dessa hus i många år. Nu när man kan arbeta över nätet blir allt så mycket enklare, så mycken info kan man hämta var man än är.
Jag kollar igenom mina bilder från i år. Den senaste boken är fotograferad med min mobil, Iphone 6, funkar utmärkt. Det känns som om jag vill göra klar mina grekbilder till november så jag kan ägna vintern åt en seriös, intim, Stockholmsbok som borde heta Stockholmsvinter. Tight, texter, bilder, smått format, berättelser. Inte en millimeters yta att röra sig på, right on the spot.
Man kan göra ljusa böcker, ytor, som Bresson eller tighta, som Strömholm, som till och med skapade ett eget format, han högg ju bilderna på höjden för att skapa tryck i dom. Han och Sune Jonsson beundrar jag. Min vän Anders p beundrar jag också, även om jag ibland har vissa invändningar, JH också, och det jag beundrar är konsekvensen. JHs konsekventa kaos, han har gett sig fan på att vara omöjlig, göra alla fel som finns så det blir rätt någonstans. Det jag beundrar hos en fotograf, människa, är konsekvensen, detta eviga maratonlopp som genomförs. Vem som helst kan ta tio bra bilder, men ytterst få klarar att ta tio bilder år ut och år in, i fyrtio år, i femtio år, som Anders P tex.
Man måste lyfta på hatten, svårare är det inte. Jag väntar på den fantastiska filmen om Jean Hermansson som borde dyka upp i höst. Jag väntar också på den unge journalisten som börjar skriva om fotografi som en passion, som en skrivare som skriver för folket, inte för fotograferna, jag väntar också på den nye berättaren, den nya dokumentärfotografen, som trots det omöjliga läget kommer att göra den unika berättelsen. Det finns mycket att berätta om.
Jag fattar inte att inte fler ser de historiska händelserna. Ta nassarna och de afghanska barnen på Medis, en klockren historisk händelse. Var är fotograferna? Pride, givetvis, massor med fotografer men inga bilder. Varför? Det är något här som jag inte förstår. Hade Magnum haft fotografer i Sverige hade allt sådant här plåtats direkt. Varför? Jo, för att de fotograferna ser vikten av att skildra dagens samhälle.
Det viktigaste är att bli inspirerad och den största inspiration är alltid livet, det liv man lever och det liv man försöker förstå. Kan man se det som en arbetsdevis? Lev och försök förstå?
