De polyglotta älskarna
De polyglotta älskarna av Lina Wolf är en kanonbok. Superbra skriven. Min dotter som är polyglott, kan 9 språk eller så, rapporterar från Bolognatrakten. " Nästan 38 grader, hett, mycket mygg, biten överallt, på väg till Parma".
Jag har varit på fotboll i Parma och cyklat i de där trakterna och flera gånger snurrat runt i norra Italien och gjort reportage om politik, skolor och lite av varje.
Man ska inte snurra runt, bättre att stanna på ett ställe, typ Parma, en vecka. Landa och skapa vardag. Det är så man når resultat. Stanna, vardag, upprepning, relationsskapande.
Jag är en fotograf som söker bilden på en hundradels sekund, ögonblicket, men konstigt nog tar jag ändå många porträtt. Det är inget som jag söker, det bara blir. Jag har nästan aldrig gått hem till någon för att fotografera. Alla mina bilder blir till i rörelsen, vardagen, stannandet, uppstannandet, den där hundradelen mellan man ser bilden och knäpper. Tro fan man har korta arbetsdagar, några sekunder, knappt det. Bilderna ovan är typexempel. Pang, klart.
Många tycker jag inte jobbar. De kan ha rätt, men samtidigt är jag väl nu kanske den fotograf som gör mest böcker och publicerar mig mest med text och bild i Sverige? Det finns några till som ligger i men inte många. Vad det gäller bokproduktionen är jag nog värst???, inte för att det betyder något, handlar väl mest om att något måste jag ju göra.
Såg att vännen Epstein fick Stockholms stads kulturpris. Fint, han är en underbar människa, men det verkar som hans blogg på DN ska försvinna. Nu ligger den ju bakom betalvägg och ryktet säger att DN tänker skippa många bloggare framöver. Det vore en förlust.
När jag ser hur Epstein får sitt pris och hur Pieter ten Hoopen fick Sune Jonssonspriset så blir jag glad för deras skull, de förtjänar verkligen det, men jag känner mig lite gammal också, eftersom jag fick de där priserna långt tidigare. Jag har ju fått Stockholms kulturpris två ggr dessutom och lika förbannat har inget blivit lättare. Svårt att få ställa ut, omöjligt att hitta förlag osv,, det kanske alltid har varit så och kanske har jag ställt ut för mycket och gjort för många böcker, men vad är alternativet?
Jag söker en ny form och den enda vägen jag ser är att vara ännu mer hänsynslös mot sig själv, säga vad som verkligen ligger en om hjärtat. Det kan kosta på men det verkar vara enda chansen att störa det här Instagramtänket som ligger som en våt filt över vår fotografiska tid.
Annars läste jag DN, räknade upp en tio, tolv sk recensioner av böcker och artiklar om författare, sedan gick jag till filmen, massor om film och musik men konstigt nog, inte en enda grej om fotografi. Inte en enda rad om fotografi. I say no more.
