Fredag
Polarn frågar om jag ska hänga med till Guadelope, eller hur det stavas. Tror inte det. Funderar mest på när jag ska få tillbaka bilen på Naxos. Snart börjar Vueltan och dopingfallen trillar in.
Min dotter är i Bologna, en vacker stad med sina inhägnade trottoarer. Jag vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det kris. För få unga som skulle försörja de gamla, kvinnorna födde inte barn för villkoren var för dåliga för just unga kvinnor. Nu har det flyttat dit en hel del immigranter, vet inte hur de har det med barnafödandet, om man fått mer unga som kan jobba och betala skatt.
Jag funderar på vilken fotograf som betytt mest för mig i år? Ansel Adams, Taos Pueblo, snacka om bilder. Det har bara varit de gamla stötarna som uppväckt mig igen. Denna ofattbara kvalitet som det är i bilderna från förr.
Jag är ju helt inne på storyn, berättelsen, mer skrivande än fotograferande. Det är kanske därför jag gillar Danny Lyon, Strömholm, Bresson, de med det direkta tilltalet, inte de som krånglar till det i en artistisk vision. Bresson är ju den hittills helt överlägset bästa berättande poeten jag sett. Det finns ingen som kan förena lätthet med allvar, med fysisk närvaro och elegans som han i en bild. Det är väl kanske också hans svaghet, att han blir för elegant ibland, men han har faktiskt en hel del råa bilder, minst lika råa och raka som tex Strömholms. Dessutom äger han en stor dos människorespekt, svårt att hitta den unkna kvinnosynen som många moderna fotografer har. Inga namn men det är bara att kolla själva och jag skriver ju inte om fotoböcker, men det är ganska ofattbart att de få som skriver om fotoböcker i Sverige nästan aldrig törs närma sig den frågan, den märkliga kvinnosynen. Jag fattar inte hur man kan skriva om fotoböcker där kvinnor framställs på ett ganska unket sätt utan att påtala det i sin recension och en anledning är nog att man är för mycket kompis med fotograferna. Ska man skriva om fotoböcker på allvar får man lägga ner kompisskapet, man skriver för publiken, samhället, diskussionen och inte för kompisarna. Det är den enda attityd som gäller i längden och tyvärr finns det nästan ingen som skriver om fotoböcker eller fotografi i det här landet som ens närmar sig den professionella attityden.
En av anledningarna till att fotoböcker aldrig kommer upp på kultursidorna är ju just att det aldrig skrivs om fotoböckernas innehåll, deras politiska och sociala dimensioner, genusagenda osv, utan det är mer anmälningar. Jag har ju blivit intervjuad några gånger utomlands i år och att läsa dessa artiklar är en fröjd för ögat och kroppen. Hur man närmar sig djupet och allvaret i fotografens arbete. Det finns ju en del svenska fotografer som blir intervjuade utomlands med jämn mellanrum och de artiklarna spöar ju de svenska med hästlängder i allvar och respekt för det fotografiska arbetet. I Sverige har ju den i särklass bäste gett upp att skriva om fotografi, Claes Gabrielsson, men Tommy Arvidsson, Lars Epstein kämpar vidare, men vad svensk fotografi behöver är en seriös, snäll, elak röst, befriad från kamratskap, som kan skriva svensk fotografi. En röst som inte kommer från fotografskrået, typ mig, utan en som skriver utifrån en journalistisk agenda, som är både kritisk och drivande och är en som ingen känner, en som ingen kan påverka eftersom hen inte har delat labb med någon osv..
Nog om det. Fredag, Barcelona, Medis, regn, höst, sommar. Bilden tog jag på Mikri Viglia, en strand strax utanför Naxos stad. Det var en pinsam dag, killen som serverade oss kallade jag för Janis. Jag borde ha vetat bättre, han heter ju Stelios och han påpekade det för mig också på ett väldigt värdigt men smärtsamt sätt. Ungefär så som en recension om fotografi borde se ut. Smärtsamt värdig.
Tack för ordet.
