"Det är nästan värre än efter kriget". En grekisk röst om krisen.
Det blåser. Vi diskuterar om vilket berg som är högst på Naxos. När bilen rör sig ändras perspektiven. Det är dimma o moln på några toppar. Jag skulle önska mig snö nerför Zeus brantaste sida. Då Skulle Filoti få en lift och jag en storslalombana.
Det har snöat på bergen förr. Idag är det dimma. I Montsuna är bergen poröst röda, sandpappersberg. I Kinidaros faller marmorn längs bergskedjan. Getterna hänger på sidorna i sin fullständiga suveränitet.
På kvällen ser vi Zeus från havet. Den vita kyrkan glimmar i natten. Vi är fortfarande inte överens. Perspektivet är allt. Vågorna rör sig mot Paris. De grekiska alternativen glider iväg. Det är nästan värre än efter kriget.
Jag vaknar av min frus rörelser. Det är en mörk morgon och regnet plaskar mot asfalten på bakgården. Jag är lite orolig. Jag är också trött, men jag är inne på min näst sista dag i Stockholm. Helst skulle jag vilja trycka min frus kropp emot mig och bara hålla den där tills hon aldrig lämnade mig men hon går strax efter. Dörren slår igen och jag ligger kvar och lyssnar på regnet.
Jag har varit hemma i 14 dagar, dagar som innehållit allt av livets salt, vänner, buskröj, cykling, död och psykiska kollapser. Det har varit en turbulent tid, minst sagt. Mitt Söder, denna stadsdel som jag älskar, är dock inte samma som förr, eller förut. Den börjar bli sämre, just därför den innehåller sällan längre något som överraskar. Allt är renoverat och upplyst. Gentrifieringen har gått i taket. Jag och mina polare, vi som rör oss i stadsdelen är ganska överens om att det börjar dö ut. Det som var Söder börjar dö ut och ersätts av något annat. Vad vet jag inte, dock kan jag ibland känna att det skulle vara skönt att bo i ett litet hus med en gräsmatta utanför där man kunde vila under ett träd. Förr var parkerna på Söder, främst Vita Bergen, min oas. Idag är det omöjligt att gå dit. Förr kunde jag sitta mer eller mindre ensam mot det röda planket och drömma på våren och hösten. Nu är det en grisig folkvandring till Vita bergen, så mycket folk och så mycket skit som lämnas överallt att jag blir bara deppad då jag går dit.
En gräsmatta och ett träd vore susen.
I morgon är det Planket, denna 35åriga institution. Jag har varit med på de flesta, alltid roligt och så blir det säkert i år också.
Det regnar vidare, min kämpande fru är på jobbet och jag packar mitt lilla handbagage för resan till Naxos.
Bilden, två av mina kompisar på Naxos.
