Livets gång

Livet har sin gång. Man vinner och man förlorar. Jag började mitt liv i en slags förlust, mina föräldrar dog tidigt och jag fick ge mig ut på en klassresa av Guds nåde. Jag kan inte säga att det var lätt, det var verkligen inte lätt. Ibland, eller ofta, var det helt enkelt för hårt, för ensamt, för slitigt, men vad hade jag för val? Jag hade bestämt mig för något. Jag försökte genomföra det.

Det var då. Idag, strax 68 år, så kan jag sammanfatta mitt liv ganska rejält. Jag rymde från familj, trygghet, kärlek och nu har elipsen gått runt. Just de elementen är de viktigaste i livet. Det viktigaste
är inte längre att producera den bästa fotografin, utan mer att kunna förmedla kärleken och förståelsen för andra människor och kulturer, att försöka vara storsint och se sin egen roll i det hela.

Jag är också i den tredje fasen av livet, där vännerna försvinner och då blir tiden och vänskapen ännu viktigare. Jag kan ofta fundera på vad alla dessa galna resor och alla dessa bergsbestigningar mentalt och fysiskt ska leda till. Jag är helt övertygad om att det man söker finns precis där man är, man ska bara öppna ögonen för vardagen och sedan kan man alltid spetsa till det hela med en liten tripp då och då.

Så ser jag det.