Jag vandrar hem genom Söder. Nationaldag och väldigt tomma gator. Tankarna vandrar. I går sa We till mig då jag satt utanför Sleven i värsta trafiken och bara glodde på folk och händelser: Nu har du ju det precis som i Grekland. Nu behöver du inte flytta.
Hon hade så rätt så, men problemet är ett annat. Det som var igår är någon ynka månad om året. Jag vill ha det så hela året, men å andra sidan bor jag i detta magiska land, denna magiska stad, försörjd av alla skattebetalare som är hyggliga och betalar mitt stipendium. Jag känner en skuld till dom, att göra bra ifrån mig, berätta, göra böcker och utställningar, visa och försöka göra världen bättre.
När jag går hem genom de tomma gatorna, minns jag Spanien, läste en artikel om Andalusien, såg på bilderna och det räckte för att jag skulle få smak på mitt älskade Spanien. Allt från heta Andalusien, till regniga Baskien. I början av sjuttiotalet var Spanien mitt första hem, kände mig mer hemma där än i Svedala. Det var Hemingways förtjänst. Han fick mig att inse vikten av att vara på rätt ställe och att slipa sina arbetsredskap varje dag. Han skrev som en Gud, jag lyfte då jag läste hans texter. Denna känsliga människa, som skriver skiten av vad som helst som publiceras idag. Han fick mig att inse vikten av att resa, se och att arbeta på allvar.
Det finns många sådana förebilder i mitt liv. Strömholm en annan, Henry Miller en tredje. När jag gick över det vackra Nytorget så tänkte jag på resorna, från Stockholm eller Lund, oftast med någon av mina skrotbilar, ner över Tyskland, Barca, över bergen, passera Ronda och dunka ner mot Malaga, Alicante, Tarifa, vägen hem längs kusten, Cadis, den lilla överfarten mellan Spanien och Portugal, Tavira, Faro, Portimao, Lissabon, tillbaka mot Baskien, Usurbil, den vackra byn där jag bodde, med utsikt över kyrkan och där jag tog bilden ovan, pelotan, xchalapartan, allvaret i livet, allvaret i arbetet, allvaret för överlevnaden. Allt gick på skruvar, målet var otydligt men det fanns där borta.
Så möter jag en människa. En kvinna som glor ner i GPSn och söker sig fram på Söder. Jag håller på att stanna henne och säga: Så där orienterar man sig inte. Att glo i en GPS och söka vägen är korkat, enkelriktat, du saknar överblicken. Du ska gå hem, se på telefonkartan, ta ut riktningen hemma, memorera några gator, söka alternativa vägar om du kommer fel, skapa dig en bild av hur det ser ut då du kommer dit du ska.
Att gå och läsa på en GPS gör att du saknar överblick. När du kommer fram, eller hem, vet du inte hur du gick. Du har inget lärt, du har inte skapat några alternativa vägar. I allt man gör, måste man lära för livet. Att gå efter en GPS gör dig korkad, enkelriktad, oförmögen att byta riktning i farten, gör dig sårbar.
Jag låter henne vara, tänker på resorna. På ångesten över att vara ensam. Det är samma ångest som att vara med folk. Allt handlar om balans. Att balansera krafterna, men också att känna på dom. Jag tror inte på att direkt lösa alla problem. De kan gott få värka i kroppen ett tag, känna in dom, behandla dom med tiden och egen analys. Det är som med kartan och GPSn. Man måste skapa alternativ, man måste ha överblick, man måste helt enkelt lyfta huvudet högt och inta en position där man själv styr.
