När jag rundar hörnet vid Urban, ser jag det nya stället. Det ser nog bra ut, men den där hörnan har redan dött för mig. Rogge, som tog hand om mig som femtonåring, körde mig på sin vespa till Zebra för att käka hästköttsbiffar, kommer ut på gatan. Han är sig lik. Vi åkte till Amsterdam ihop en gång i tiden. Jag minns att vi satt på gatan och fikade, mer vill jag inte minnas. Rogge drar in mig på sitt jobb. Han har en Walter H som han vill sälja. Tror han att jag kan fixa det åt honom?
Knappast! Jag minns Walter H då han hade labb i Gamla stan bredvid fotografen som plåtade båtar. Det var läckert att gå förbi deras fönster och känna vindslagen därinne. Jag var mest på krogen snett mitt emot, Magnus Ladulås, som var en höjdare på sjuttiotalet.
Nej, jag kan inte kränga Walters bild, tycker inte den är så kul heller. Nu har ju Walter H tagit en massa bra bilder i sitt liv, se bara hans stora fina bok, så jag lämnar Rogge med negativt svar.
Det här är mina kvarter. Jag minns Slas som ofta genade över parken. Vi fikar vid hans ramläggare, vars hund ligger som en brun pöl på gatan. Bredvid fiket finns oxå matfotografen som jag tror har varit där sedan jag bodde på Blekingegatan 1969? Det känns så i alla fall, eller då Nacka rullade hem över gatorna till Katbanporten.
Jag är tillbaka i tveksamheterna. Hur kändes gatorna på sextio och sjuttiotalet? Regnet mot rutorna på Blekingatan, då jag såg över taken mot Djurgården? Det var en väldig ensamhet. Väldig var ordet. Nödvändig kanske man ska säga? Det var så jag fostrades. Nödvändig ensamhet, sedan nätterna och morgnarna med ljuset som kom in med båtarnas bröl från kajerna. Det var något som jag inte kan sätta fingret på.
Jag går på samma gator igen. Ingen jävel ska tro något annat än att det är mina gator. Så är det bara. Jag har slitit in dom. Ni andra är också välkomna, men berätta för mig vad det var med gatorna i början på sjuttiotalet så ska jag lyssna.
Carl Johan Malmberg har skrivit en grymt bra text om porträtt, bilder, liv.
