Tre fotografer om nakenhet
Sedan kommer två bilder av Helmut Newton, som just nu visas på Fotografiska. Jag är tveksam till honom och ännu mer tveksam är jag till Fotografiska kvinnosyn som jag tycker blir allt mer unken. La chappelle som man tycker är den viktigaste fotografen i världen fick hela huset med bilder som man kan undra vad fan det handlade om. I min värld helt omodern, sexistisk och larvig fotografi. Nu följer man upp med Newton, som har ett kallt, övermänskligt fotospråk. Alla hans kvinnor är tömda på blod. Se bara bilden på Birgit Nielsen, hon med jättelökarna. Denne Nielsen som också gick ner sig på kröken och har haft ett helvete för att komma på fötter. Om man ser runt på Newtons bilder så kan man också skönja ett slags förakt för ålderdom och ickeskönhet. Den enda bild jag gillar i hans produktion är den här av tjejen med pistolen. På något vis är hon fruktansvärt sexig, men det har väl att göra med att hon inte ser så arisk och övermänsklig ut som alla kvinnor gör på Newtons bilder.
De två sista bilderna är av Jean Lupp Sieff. När jag såg dom i min ungdom kunde jag besjälas av de fantastiska kopiorna och skönheten, den kvinnliga skönheten. Det går liksom inte att komma ifrån att män och kvinnor är vackra i en viss ålder, sedan kan man ju tycka att poserna är löjliga, arrangerade, men till skillnad från Newton så fyller Sieff sina bilder med en slags ömhet, som jag tycker om. Han spelar på något romantiskt, samtidigt som det är sexigt. Det känns helt enkelt som om han tycker om sina modeller, till skillnad från Newton som verkar ha en ilsken attityd till modellerna.
Man kan tycka vad man vill om det här, men det går inte att komma ifrån att folk knullar, att folk blir kåta, att nakenhet alltid kommer att finnas. Frågan är hur den ska presenteras, hur den ska lyfta våra liv, hur den ska få oss att se skönheten hos och i människan.
