Min kompis Benke.

 
Idag startar Tour de France. För en månad sedan köpte jag ett Boxerkort till landet. Jag såg framför mig hur jag skulle cykla på förniddagen och sedan kollade på Eurosport på efterniddagen.
Det började bra. Jag tog en sexmilare och sedan blev det Tvn, trodde jag. Av 24 kanaler fick jag in 23, gissa vilken kanal som inte gick in,,,? Ja, herregud, blodtrycket får sig en omgång medans jag går och och in och ut och in och fifflar med antennen.

 
Jag tänker på min cykling istället. När jag låg där på vägen och malde kom jag att tänka på min kompis Benke från sextiotalet. Han var född atlet. Stora lungor, bara senor. Pappan var järnvägare och vi kamperade mycket ihop. På vintern tävlade vi på skidor. Benke vann alltid och jag kom oftast tvåa. På sommaren cyklade vi. Han vann alltid där också och jag fick alltid nöja mig med någon sämre placering.
Den enda gången jag spöade honom var en sommar då vi tävlade I Mora. Kvällen innan loppet hittade vi en bar och där vi troligtvis inmundigade för mycket för dagen efter, under loppet, kommer Benke upp till mig I klungan och säger: Nu skiter jag I det här, mår för illa. Och sedan körde han ur klungan och la sig I diket. Jag hängde med till mål, blev spurt och tror jag kom åtta eller något.

 
En annan gång skulle vi till Sollerön och tävla, tåget stannade I Skutskär och det fanns en kiosk där man kunde köpa  glass. Vi hoppade av tåget, käkade glassen då tåget plötsligt tuffade iväg. Kvar blev vi och eftersom vi blev kvar, drack vi några öl och sov på stationen innan vi åkte hem med tåget dagen efter. Våra ledare frågade hur det gått I Sollerön. Det fanns liksom inga placeringar på oss?
-     Jo, det hade ju gått bra, sa Benke och jag, men vi hade båda brutit pga av maskinhaveriet.
Sedan såg en ledare att vi inte ens startat och då blev det livat I holken. Vi blev avstängda det året och det kändes jävligt jobbigt.

Jag var ju bilgalen, mina föräldrar hade ingen bil,men Benkes farsa, järnvägarn, hade en Folka. Jag lurade I Benke att vi skulle ta ut och köra den en vinternatt. Det gjorde vi, körde av vägen och mulade till Folkan rejält i nosen. Vi lyckades få hem den en timme innan Benkes farsa skulle ut och köra. Vi parkerade  med den mulade nosen i en snödriva.

Benke la sig för att sova, hörde farsan gå ut genom dörren, hörde honom komma in igen fem minuter senare.
-     Vad har du gjort med bilen, den är ju helt krockad framtill, sa farsan.
-     Ingen aning, sa Benke, kanske någon har krockat den I natt?
-      Visst, sa farsan. Den står med nosen I en snödriva på typ tio kubik,,,,
Ja, det blev ju till att erkänna för stackars Benke, medan jag klarade mig, som alltid.

I alla fall kanske det var här Benkes yrkeskarriär började? Han blev åklagare med tiden.

Ett annat år tränade jag som en galning, dopade mig dessutom med Dianabol, som jag lurade läkaren på Ortvikens pappersbruk att skriva ut, då jag sa mig känna mig vek och svag. Det funkade I alla fall inte. Benke spöade mig I alla fall. Sedan la vi av. Benke blev åklagare och grym triathlonatlet. Jag blev en mager hippie som reste runt klotet med kameran.
Men då jag satt där på cykeln och tänkte på Benke, så slog det mig att jag nog måste skriva ett brev till honom. Ett brev som berättar vad jag gör nu och fråga vad han gör nu: Ja, så får det bli. 

Populära inlägg