Det är en våt, nästan klibbig morgon. Fåglarna skriker i träden o katten vankar omkring. Igår var vi på kattpensionat o jag fick veta att honor är högst i rang, vilket förklarar vår snöpta kattpojkes usla läge då kattbitchen dyker upp o tillintetgör honom på tre sekunder.

Jag skriver mer om att arbeta än jag arbetar. Det är fan bedrövligt, men jag ser nästan ingenting att plåta o jag minns hur det var då jag som ung reste över världen o plåtade. Det var samma känsla då: att det fanns inget att fästa på bild, men nu är det ännu värre. Jag måste vara i sammanhang för att plåta, sammanhang med människor, bilder utan människor dör snabbt, blir bara tomma kort. Livet är människor o därför vill jag ha människor på bild, blanda människor o tomhet.

Jag förstår inte längre om jag lever rätt sorts liv? Vad jag vill ha ut av det, om jag är intressant som berättare? Jag läser vad många i min ålder skriver o jag ser vad de gör för bilder. De är i princip redan döda. Jag är livrädd för det läget, för mig är det viktigare att känna att jag lever än tex vara en bra morfar ., nu är jag ju inte det så jag ska väl inte uttala mig om det.

Läste om Strömholms kloka ord som är fin
men på ett ställe skriver han att man ska passa sig för idrott, fast då kan jag tänka att hade han inte rökt o tränat lite kanske han inte åkt på stroke strax efter sextio ? Man vet aldrig med livet,,,

Ser att Lars Epstein fyller år. Det är en underbar människa o hans blogg är alltid skitbra. Den o Gabrielssons håller högsta klass, kunniga, medvetna, fyllda av en slags riktning.

Ett jävla liv på gården, fåglarna ylar. Har katten fångat en fågel?

Det är kanske dags att kliva upp, ägna sig åt arbetet, enda sättet att komma vidare i livet är just att anstränga sig lite..

Populära inlägg