Om cykling, kärlek och fotografi

Om cykling, kärlek och fotografi

Min ogifta fru slår upp sina gröna ögon och säger: Ska du cykla idag?
Först trodde jag att hon var min coach, tränare, men nu har jag insett att hennes intresse för min cykling handlar om att jag ska komma ut ur huset så hon får vara ifred och skriva på sin bok.

Ja, man masar sig upp, tar på sig cykelbyxorna, två korta tröjor och kör ner fötterna utan strumpor I skorna. Jag har, precis som Fåglum, alltid gillat att cykla strumplöst. Jag har två cyklar, en egen Nishiki och en Bianchi, som jag har till låns. Det skiljer mer än 30 000 kr i inköpspris på hojarna,men de känns i princip likadana. Bianchin är 2 kg lättare, bara kolfiber, styvare, mer vrång, mer racing på något vis. Den är också två minuter snabbare på tre mil.

Jag cyklar iväg, första milen är den drömmande milen. Jag spinner på, drömmer om kärlek, formulerar bloggar, tänker på vad jag ska göra. Jag slås av hur viktigt det är för mig att ha ytterst få saker, men att jag älskar dom. Min kamera, min lilla pc-dator, min cykel, mina skidor. För mig är det viktigt att älska mina instrument och eftersom jag älskar dom så byter jag inte ut dom förrän de så att säga dör. Det är som med riktig kärlek. I nöd och lust.

Så ser jag på det.
En del vill byta hela tiden, men jag vet att då det kommer till fotografi och bild är det blicken, lusten, kärleken, som gör bilden. Inte maskinparken, och så är det med allt.

Så kommer den andra milen. Jag tänker på hur oambitiös jag är numera. Att jag inget har att bevisa, men att jag håller på för att jag gillar att hålla på. Att jag cyklar för att jag alltid har cyklat. För mig är cykling frihet, terapi, ångestdämpande, glädjespridande. Jag kommer från en släkt där ångest och högt blodtryck ingår I genetiken. Min medicin är cykling, skidåkning, att vara fysisk.

Den tredje milen, då har man fått upp ångan, benen snurrar av sig själva. Då brukar jag tänka på lilla mamma som gick under av ångest vid femtio, men som ändå var en så jävla bra morsa. Hon gav mig ångesten, men hon gav mig också leendet, livslusten, skratten, det blonda I livet. Min pappa träffade jag aldrig, men min styvpappa dog också vid femtio och var också en bra människa, kämpande, som gav mig en insikt om litteratur och klassvandring. Det är på tredje milen jag känner tacksamhet över mina föräldrar som gav mig så mycket och aldrig själva fick njuta frukterna av sitt slit.

Det är på fjärde milen det kukar ur. Jag får för mig att köra grusväg. Inte så smart på 23mm däck, som tur var kanttrådsdäck. Efter två backar drar jag i backen I kurvan I värsta singelgruset. Jag kliver upp, kollar på kossorna som nyfiket kollar in blåbäret i kortbyxor. Två km senare är jag I backen igen. Ledsnar, återvänder till asfalten.

På femte milen kommer motvinden. Det gör inte så mycket. Motvind betyder bara att man växlar upp på hojen och fortsätter att spinna med benen. Jag har alltid kört lätt. Jag har alltid varit liten och klen, 2 kg då jag föddes och tunga växlar är inte min grej. Nu är jag på väg hemåt. Trycker i mig en banan, pissar från cykeln, värsta proffsmetoderna, dock inte att rekommendera om det ligger en polare bakom.

Jag är på väg hemåt och det börjar kännas hungrigt. Nu har jag skrivit klar bloggen I huvudet och konstaterar att nu har jag nästan suttit på en cykel I två timmar och jobbat, tänkt, producerat. Nu kanske jag ska cykla? Jag börjar med andra drömmar. Nu blir jag en Fausto Coppi, som på en stålblank Bianchi passerar ett bergspass. Frillan ligger perfekt, inkletad med pomada ala Italia, då jag passerar de ylande fansen. Nu lägger jag i en tyngre växel för nu börjar Cavendish jävlas med sitt spurtgäng. De drar upp ett tåg på sidan och jag manar fram mina hjälpryttare för nu jävlar blir det körning.

Det går undan rejält, det viner från däcken, hela klungan viner, man drar ner händerna I bocken för nu gäller det att hålla i sig. Jag ser målet där borta, trycker bort den där jävla fransosen som ligger på Cavs rulle och kommer in bakom Cav. Han har en hjälpryttare kvar, det är den där förbannade letten som käkar stärkande frukter hela vintern och har ben som järnvägsräls.
Jag fintar Cav med ett låtsastramp. Han drar iväg och jag har redan klappat i 52/13 och står upp då han ångar iväg som ett expresståg. Det är 20 meter kvar då jag passerar honom på utsidan, kastar upp händerna I luften så fotograferna får sina bilder.

Det är härligt. Det är grusväg sista biten hem, snällt grus. Jag ser den lilla stugan, kliver av hojen, tar en dusch i kallvatten, känner på mina stenhårda magmuskler,,,finns plats för lite tårta där, tänker jag. Går in I stugan där ogifta frun sitter över skrivmaskinen.

-  Har du cyklat, säger hon. Vad fort det gick.
- Två timmar, tänker jag. I morgon får det bli längre så hon hinner skriva något.