Claes Gabrielson snackar om Berndt Klyvare på sin eminenta blogg. Jag har några bilder av Berndt Klyvare hemma, några av dessa klassiker från Irland. Gudomliga bilder. Vi bytte bilder på Planket en höst för länge sedan.
Berndt Klyvare, vars son och dotter jag känner, var en fantastisk fotograf. Han filmade också, men hans bilder, hans porträtt som han tog till en konsttidning är makalösa. Svartvitt, enkelt, ett slags tryck i bilderna.
En gång då jag kom hem till DrP, som samlar på god konst, så jag en svartvitt bild på väggen som hade så jävla mycket kraft så man baxna. Är det en Klyvare, frågade jag. Svar ja.
Den upplevelsen säger allt för mig om konst. Om du kommer in i ett rum, ser en bild på väggen och du reagerar starkt, för konstverket var och är så starkt att du verkligen stannar upp, då ser du konst. Tung, seriös konst.
Det är så det är med konst, som en vänsterkrok du inte ser. Det smäller till och sedan gungar det.
Vi satt på fiket, jag och bröderna från Luleå. Underbara lirare, fyllda av fanskap, klokhet och humor. Vi snackade om Cunningham. Hur bra hon är. Hur otroligt lugn utställningen är, trots att det är 200 bilder. Kan det bero på bildernas lilla format, tekniken, känslan av att inte ha kommersialismen skrikande bakom nacken,,,,? Frågorna var många, bra var det i alla fall.
Sedan cyklade jag hem, letade fram en av Klyvarebilderna. Verkligen kanon, mörk, hårt kopierad. Agfa Brovira, neutol, Leitz Focomat,,,yes, box, now we are talking.
