Det är det jag undrar över. Om mitt liv är allvarligt nog. Om mina rum genomsyras av allvar. Om mina bilder utstrålar allvar. Om det är på allvar det jag håller på med?
Om jag kan ägna dagarna åt att cykla istället för att ta det här med bilderna på allvar? Ja, jag tänker så: Om det är allvarligt nog just nu?
Å andra sidan, alldeles nyss visade jag på den här bloggen uppåt 40 bilder av mina bästa, senaste bilder. Det var då fan på allvar, på riktigt. Har jag inte rätt att cykla, bara vara, halva dagarna? Allvaret kommer ikapp mig hela tiden ändå. Detta så krävande allvar, men också detta absoluta krav för att något ska bli något.
Jag tänker: Hur stor arbetsplats behöver jag? Ett ställe att skriva ut bilderna, ett ställe att se på dom, ett ställe att bara sitta och glo. Det kanske inte krävs så mycket för att det ska fungera?
Ser att min gode vän Håkan Elofssom ställer ut på Fotografiska. Jag är inne i en period då jag kanske ska försvinna ett tag. Jag tror faktiskt att min storhetstid kommer om tio år. Så tänker jag: Är det dumt det?
Ja, innan jag släcker skruvar jag upp asat till 3200 och tar en bild på fönstret. Det är natt och allvaret tränger på. Det är inte att leka med, men vem har sagt något annat?
