Ligger i badkaret och slappar. Skulle trimma Bianchin men det regnar för mycket så jag slappar. Läser ett inlägg av sköna Anna om kaféer och jag tänder direkt. Kaféer, det är grejen. På två röda sekunder minns jag min första och häftigaste kaféupplevelse i livet.
Hade tagit tåget till Barcelona. En lång jävla resa, år 1974, kom in på den gamla tågstationen i Barcas centrum, vandrade genom gatorna, gator fyllda med damer med lössläppta bröst, eldiga blickar och röster som viskade: Senor, tillbringa några timmar med mig. Ni kommer inte att ångra Er.
Hård info för en fjunig tjugofemåring, uppväxt med mygg och inlandsbanan. Jag skakade av upphetsning. Det var inte bara damerna som fick knäna att skallra. Det var inte nattkylan heller, för det var ganska kallt denna decembernatt. Det var ALLT. Upphetsningen, gatorna, vilka jävla gator, de bara skrek ut sin historia, husen, den svarta natten och himlen. Politiken, Franco, hetsen, kriget.
Rösterna viskade, Senor,Senor..och jag hastade vidare, ännu längre in på tvärgatorna mot Plaza real där jag skulle stanna, bo över vintern.
Det lyser från ett fik, en restaurang. Jag går in. Några män i baren. Det är sex, sju meter upp till tak, jordgolv, det röks inomhus, det är riktigt kallt.
Jag faller ner vid ett bord, kyparn kommer fram. En man med smal mustasch i femtiofemårsåldern.
Jag tar fram min hemgjorda spanska som jag tränat på hemma i sängen på kvällarna.
- Un bocadillo con keso e jamon.
- Något att dricka, säger gentlemannen med en mild blick.
- Vino, rosso, säger jag och han går in i köket.
Någon minut senare kommer han ut med en macka som är gjord av Gud och ett glas vin som Moder Theresa hällt upp. Mackan är i två delar, olivolja på båda sidor, krossade tomater, en ostskiva som är en decimeter lång och en cm tjock, längst upp skinkan.
På det en glas vin som smakar Andalucia, tjurfäktning och blod. Det är en blodig tid nu. Franco, fascisterna, tiderna förändras. Det är kallt, det ryker nästan om munnen då jag tar första tuggan, men aldrig och jag menar aldrig, har jag varit närmare himmelriket på ett kafé än i denna stund.
Det var en stund då jag kände mig så lycklig att jag ville gråta. Det var en stund då mitt mod triumferat, då längtan besegrat rädsla, då en macka, ett glas vin visade mig vägen i livet. Det var en stund då lyckan kändes som gråt, ja, det var gråt över lyckan att få sitta i denna natt, med denna himmel, med dessa röster som viskade Senor, senor,,,
