Tänker på vad Strömholm sa i en intervju om svensk fotografi på hans tid. Att Oddner och Tore Jonsson vad det enda han gillade. Resten gick bort. I min tid så är det ingen som betyder något livsviktigt för mig längre. Jag kan uppskatta Moriyama och jag kan uppskatta någon till, men de betyder inget. Samma gäller författarna. Jag får inte fäste riktigt på någon ny författare längre. Ingen kan matcha de äldre.
Jag försöker förstå varför? Jag läser om författare i tidningen, köper deras böcker och ledsnar efter tjugo sidor. Det är fan inte kul...jag har börjat läsa om gamla böcker och de håller ju inte heller riktigt då det skiter sig i kvinnosperspektivet. Hemingway är en av de få som har en ganska neutral ton om kvinnor.
Jag sitter och tittar på flaggan vid Bondegatan. Det blåser helt enkelt mycket den här våren. Den står ofta rakt ut från väggen. På samma sätt med Girot. Vilket väder de har så ofta. Är det klimatförändringarna?
Jag sitter och funderar på vilken fotograf som gör något som jag som ung skulle bli berörd av? En ny Ed van der Elsken? Eller Strömholm, eller Bresson, eller Frank, eller Danny Lyon? Om fotograferna väljer Ed van der Elskens väg så är bilderna för såriga för mig, för ledsna helt enkelt. Någon ny Bresson finns inte, kanske inte heller Frank. Jag måste söka vidare och mitt sökande slutar helt enkelt med att jag gör egna bilder, kanske lika bra det.
Ja, jag ger upp, tar en kopp kaffe till, känner på min kropp. Såren läker ihop, man kanske ska göra något vettigt idag? Ta nya tag som det heter???
