Maestro och hans elever

Workshopen är över. Det var en fin workshop, kort och intensiv.Jag tänkte på mig själv, då jag gick på Fotoskola, intensiteten, dramat, lusten att göra bra. En vacker känsla. Hur vissa skriver som poeter, andra plåtar som poeter. Vandringen på vägen.

På väg hem mellan mina två hem på Söder träffar jag Maeastro Petersen.  Sveriges genom tiderna bäste och viktigaste fotograf tillsammans med Strömholm och Sune Jonsson. Han satt där i solen med sin fina fru J och var fin. Då kom jag att tänka på Tiden, på då vi var unga och heta, inte bara etablerade och heta, utan unga och heta. Vilken vacker tid. Vi har snart gjort vårt, vi får snart räkna igenom vad vi gjort, försöka försonas med det vi inte gjorde( tror inte det var så mycket), men vi får sy ihop säcken, se det nya som spirar. Det nya vackra som spirar.

Jag har sett en del som för mig pekar i rätt rikting. Jonas Berggren, Anna Claren, Ten Hoopens blandade grejer, Martin Bogrens Epatraktorer, Hannah Modighs sökande, Cato Leins nya inriktning. Det finns en rörelse, men det är en rörelse som har långt till Maestro Petersens oerhörda klass och bredd och kunskapsmättade opus. Men tidena arbetar, för de unga, för oss äldre också. JH Engström kommer att kliva in i nästa dimension. Han kommer att vandra vidare till tyngderna och höjderna. De andra namnen jag räknade upp, kallar jag unga. Förlåt, se det som en tillgång.

När jag såg Maestro sitta där, såg jag mig själv, mig själv i min vackra hawaiiskjorta, låtsandes som om det var sommar. En känsla av hopp och glädje, ett stråk av sorg och stolthet, en fin känsla av stor kärlek, till Maestro, till kärleken, till de unga, till JH, till barnen, till de söta, jordgubbssmakande kyssarna, till de fina kaffet, till den pumpade cykeldäcken, ja, ta mig fan, det var riktigt skönt att leva.