Jag sitter på gatan. Det känns som det kändes 1972 i Barcelona. Det är sol, en vacker kvinna har slängt av sig nästan allt, så mycket så grönsaksförsäljaren tappar ut fyra blomkålshuvuden på gatan.
Jag skrattar åt honom. Vi skrattar tillsammans, till och med den vackra kvinnan vänder sig om och skrattar. Det är livets nav. Skratten och leendet.
Det är som i Barcelona 1972. Jag sitter med fötterna ut mot gatan. Ska hämta min lagade mobil som jag slängde i väggen igår för jag sneade in på elektroniken som inte fungerade.
Jag har ett hett humör men idag är det som förr, 1972, då jag vaktade på ljuset mellan borden på Plaza real. Jag mår bra. Två turister ler emot mig. Återigen detta livets navel, livets moderkaka. Leendet.
Vad är viktigare än att le? Inget, inte ens solen känns viktigare, för visst kan vi inte leva utan sol, men inte heller utan leenden.
Jag går på gatorna igen. Väntar, låter böckerna glida fram inom mig. I Björns trädgård går en Sarah Moonkvinna genom parken. En annan ung tjej övar på brädan i gropen. Om och om igen. Det är så man blir bra på vad som helst. Om och om igen.
Det är som i Barcelona 1972, leendets dagar. Jag tänker inte krångla till det, men vad vore solen utan ett leende?
