Jag sitter med Hawaiiskjortan på och hoppas solen ska dyka upp, men ack nej. Det tar nog en timme till eller två innan värmen kommer. Det svenska klimatet, sommaren då, har alltid varit en press för mig. Förr blev jag rent deprimerad då solen inte lyste, nästan så jag helt tappade lusten.
Nog för att jag ibland kan bli less på solen i Grekland, men om det regnar mer än en eller två dagar så blir man ju knäckt, det tar ner en på något vis. Zimbabwe hade perfekt klimat, regn en timme på eftermiddagen varje dag. Det var helt otroligt, eftermiddagen liksom klarnade upp, tempen sjönk och alla blev glada.
Nog om väder. Det var en människa som tyckte jag var en överklassare. Ja, man kanske är det eftersom jag kan styra min tid så mycket, men å andra sidan tjänar jag mindre pengar är 97 procent som läser den här bloggen, men jag är medveten om min lycka, min förmåga att få fri tid.
Ibland tänker jag att vilket jobb som helst blir tråkigt om man måste syssla med det hela tiden, spelar ingen roll om du är läkare, professor eller bilmek, fotograf. Att jobba varje dag är trist. Människan är inte gjord för sådan även om vi vill tro det ibland.
Nu, när jag ser upp från skärmen, dyker solen upp. Det är som att träffas av en lätt stöt då solen kommer in genom fönstren. Fantastiskt.
Jag snackade med en polare som är sjuttio och varit fotograf lika länge som mig. Han plåtar hus och sa sig helt ha tappat lusten, motivationen, för hus och jobb. Jag tror honom. Jag tror att enda chansen för att ha lust att hålla på är att man gör sina privata grejer hela tiden, att man gör det man tycker är kul.
För mig är det så att skriva och plåta, men framför allt skriva, gör mig lugn och fin och glad. Plåta är mer krångligt, fotograferar nästan aldrig numera och jag tror en del beror på att jag vet inte var jag ska göra av bilderna, en annan är att man överöses med usel fotografi idag, en tredje är att jag saknar ämnen, en fjärde är att jag egentligen mest har lust att bara cykla, fika, snacka, och sedan arbeta med bild och text,,,jag måste ha luckor för att få lust.
Det är få grejer som ger mig lust i Fotovärlden, Gabrielssons blogg är fenomenal, sådan jävla kvalitet, en del från American suburb x men sedan känns det rent hopplöst. Jag läser helst Vacchis blogg, eller något från de två galna svenska tyskarna i Berlin, något annorlunda.
Om jag skulle dra fram något exempel på någon som jag respekterar så tar jag japanen Daido Moriyama. Jag gillar verkligen inte allt han gjort, tycker minst hälften är skit, men han håller på och han har gjort en del riktigt bra, men han envisas och han gör sin grej. Sånt gillar jag, dessutom håller han inte på och tjatar om kameror. Gud, så skönt.
Jag snackade med en av elitåkarna jag känner i skidåkning, sa att jag var så less på skid och kamerahysterin och då sa han att han och hans kompisar numera bara försöker åka på gamla skidor, ge fan i allt nytt. Det gillade jag på något vis, att kunna köra skiten ur allt på gamla inkörda prylar. Det är som jag säger, jag är hippie men cool.
