Kulturhuset o foto
Då huset öppnade var jag här ofta, läste blaskor i flygplansfåtöljerna på bottenvåningen. Sedan följde alla år med utställningar, fester, bildspel.
Så försvann huset ur min världsbild, något snabbt besök då o då, men idag kollade jag Imogen Cunningham. Det är 200 bilder, fint hängt i tysta, stora lokaler. Små bilder, ofta i 40/50 ramar. En del med dubbla passepartouter, en del gulnade, men det är en stor, ödmjuk utställning, som bjuder in människan med sitt enkla, milda språk.
För trettio år sedan, tyckte jag sådan här fotografi var skit, det milda anslaget passade inte min tuffa världsbild. Det är ju en väldigt borgerlig, mild, positivt berättande fotografi, skönhet, helt enkelt, men även jag faller till marken för det humanistiska anslaget, för den anspråkslösa attityden, för skönheten.
På fiket kostar en enkel 22 spänn. Till och med det är okej. Förr var det här fiket svindyrt o hopplöst.
Jag skulle vilja ställa ut i de här rummen, Sune Jonsson, mfl har ställt ut i dessa rum.
Det finns en folkhemstanke, ett slags bildningsmål i detta hus. Det tycker jag om och Imogen Cunningham passar perfekt.
Som sagt, en viktig utställning, ett viktigt hus, fint fika. Bättre blir det sällan.
