Jim Marshall, the photographer of rocknroll

Jim Marshall, den fantastiske rockfotografen, journalisten, som plåtade allt inom musik på sextio och sjuttiotalet. Han dog då han blev 74, tror det var 2010, men vilka bilder han tog och varför var dom så bra?

Jo, de berättade om tiden. Det var inte bilder som bara skulle slicka några rövar på vägen till ett skivomslag, han var så mycket mer. Det finns vackra, svåra ord om vad han var, typ antropolog osv, men för mig var han det han själv sa han var: en berättare som ville sätta tiden på bild och som eftersom han var grymt intresserad av musik, så blev det musiklivet. Hur många fotografer ser du idag som berättar om musiklivet och musiken och samtidigt gör skivomslag? 

Inte många, Torndahl har haft en härlig utställning med bilder på Thåström och nu lanseras Hatte Stiwenius och just Hatte var ju en som gick i Marshalls fotspår. Men både Torndahl och Hatte har ju lagt av med fotograferandet. Hatte eftersom han gick bort i cancer för en massa år sedan och Torndahl för han verkar ha annat för sig,  men de har bidragit.

Men, livet, Jim Marshall, berättandet. Varför är så få fotografer inne i berättandet. Jag menar är tiden så tråkig? Jag kan se en del människor jag har på workshop, de går liksom ut för att fotografera. En viss tid på en dag, kan de gå ut för att fotografera. SÅ kan det aldrig fungera. Strömholm sa något om att vissa har kameran som en hund: Något man går ut och promenerar med.

Om man vill leva fotografens liv, berättarens liv, så finns finns det inga tider och inga dagar. Alla tider och dagar är bild. Det saken handlar om temat. Jim Marshall valde musiken och tidsandan, snacka om ljuvlig tid. Kan ni tänka er musikscenen, hela livsscenen 1967- 70  med Woodstock, alla band, med att dra längs en jävla skittråkig gata på Söder i Sthlm, där det mest upphetsande som sker är att någon tappar mobilen i gatan. 

Men, tänk, även här, kan man upptäcka något om man är berättaren, om man går i Jim Marshalls fotspår. 

I går var jag nere kring Mariatorget, lika mycket som jag avskyr kvarteren kring Nytorget, lika mycket älskar jag kvarteren bortåt mina gamla hoods kring Mariatorget. Jag såg ju att så mycket har förändrats men plötsligt en röst: Micke Berg, men vad FAN,,,,ut kommer Johan från sitt nya kaffe, vid Vikingen, och jag in och tar en espresso hos honom. Skitfint och då kände jag att jag återigen måste gå i Jim Marshalls fotspår, berättandet, varje dag berätta.

Lokalen var fin, det satt utspridda människor men jag greppade läget på en gång. En kvinna steg upp, gick till bardisken, frågade om ett glas vatten och gnistrade av energier. Johan såg bra ut som fan och jag tyckte Hornsgatan vibrerade  av märkliga, sköna vibbs.

För en trettio år sedan var jag i lokalen bredvid och var med om ett rån som skedde med en pilbåge. Det misslyckades givetvis och i samma lokal fick jag en förfrågan om min oskuld. Ja, minnen föll över mig och jag kände hur Jim Marshall talade till mig. Han satt där uppe med sina sex leicor på sig, 21mm, 28 mm, 35 mm, 50 mm, 90 mm och 135 mm och han påminde mig om underbare Lars Epstein som har fem par glasögon i olika färger.

Alla dessa genier, alla dessa berättelser, alla dessa möjligheter. Varje gång en människa passerar, tittar på dig har du en berättelse. Det var det Jim Marshall sa där uppe från taknocken och det fyllde mig med en härlig känsla av evighet.