Huvudvärk

 Jag har en lätt huvudvärk. Ut och gå en sväng, svinkallt längs kajen. En viss trötthet börjar lägga sig över mig. Tänkte på att vid den här tiden för en fem år sedan började jag tänka på skidåkning. Vi brukade börja köra vid 25 november, inte långt dit nu.

Jag kör lite trendspaning. Insta börjar bli som att läsa tjugo damtidningar på raken. Man mår illa. Nästan alla framställer sig som rika, begåvade, snygga och ägare till fantastiska boningar. Jag orkar inte och mycket riktigt kommer det en artikel i DN om hur klasskiktat det är med Insta. De som har bra med pengar, kommer från överklass eller övre medelklass har lättare att få positioner på Insta. Jo tack, nog fan har vi märkt det. En annan grej jag ser hela tiden är unga tjejer som filmar sig själv, tar bilder på sig själva var de än är. Jag har vänner som är mellan 25 och 40 och ständigt lägger upp bilder och filmer på sig själva. Det är ju patetiskt. Är de fortfarande fjorton år?

En annan trend jag kan se tydligt, är att det dokumentära fotot blir kladdigare, allt fler unga fotografer skriver och målar på sina bilder, gör dom fula eller som en mix av foto och måleri. Ta den amerikanske fotografer på Fotografiska, Theo Ellis, mfl,,,jag kan förstå varför, i en tid där allt ska vara perfekt kommer alltid en känsla av att riva ner, förstöra, göra annat,  men i längden blir sådana bilder för trista, framför allt om för många håller på med det jag kallar bildkluddet.

Huvudvärk, ja, jag får huvudvärk av det här perfekta. Det mal ner en långsamt men säkert. Man hänger inte med, helt enkelt.

Kolla inte på Insta, säger många. Visst, men säg mig var jag ska kolla? Det finns ju inget annat. Om man inte ska gå på utställningar....nu har det också kommit upp en ny form av utställningar, typ Kulturhusets där först till kvarn får hänga. Jag kan förstå tänket, men samtidigt blir jag lite brydd över tanken att sitta och hugga på telefonen då utställningens anmälningstid kommer upp. Först till kvarn och loppet brukar vara över efter den första halvtimmen.

Det jag funderar mest över är VAD fotografi betyder idag för de unga? Betyder det något? För mig, då jag var i tjugo års ålder, var fotografi och litteratur, något som bildade mig, det var också politik, men framför allt var det en ögonöppnare för en annan värld, för en annan livsstil, för en annan kontinent. Det skapades ett sug att resa, delta i något någon annanstans. 

Det som skapar mest sug i mig nuförtiden är dessa Tinyhouses, eller en husbil, men det handlar mest om att jag skulle vilja vända ryggen till staden, få vara ifred vid ett hav eller ett berg, leva enkelt, köra när jag ville, stanna när jag ville, alltid sova med öppet fönster, alltid vara på väg, alltid tro att något var vackrare runt hörnet. 

Att vara i rörelse är viktigt, att stagnera kräver att man jobbar med sitt inre. Så är det bara.