Nya tider,,,

 Det är nya tider, ser med glädje på det gäng som JH och Margot Wallard på något vis samlar kring sig  i Paris. Theo Elias, Angelica Elliot och Elsa.han2, alla finns på Insta. Det är ett nytt sätt att plåta, visst, en bit dokumentärt men också med mycket mer inslag av konst, symboler i bilderna. Theo Elias nya bilder, de röda påminner mig om vad Ola Billgren en gång i tiden gjorde. Fotografier som görs röda, som övemålade med punkter osv,...det skapar en stämning framför allt skapar det en känsla, medan det berättande får kliva tillbaka. Angelica Elliot gjorde ju en ganska dokumentär skildring om Rågsved, den var fin, lite liten kanske, men ändå bra. Elsa. Ham2, är också inne på samma linje, man vet inte riktigt vad det är men det känns i kroppen, en slags dold sexualitet skulle jag vilja säga.

Jag kan faktist dra ett streck rakt ner till Ed van der Elsken som komponerade sina bilder i Love on the left bank med studenter från konstskolor och också blev kär i en av brudarna(givetvis) ( hur skulle han kunna inte bli det?), med kompisgänget . Det är en privat analys av gänget och sedan kan man dra strecket förbi Strömholm till Petersen, mig, JH osv ...mer eller mindre har vi alla fastnat i den formen, att vi skildrar gänget, närvaron kring oss...Ed van del Elsken fortsatte ju att skildra Amsterdam, Världen, men blev aldrig så bra som då han var i Paris, bland annat med Strömholm. Strömholm blev heller aldrig bättre än då han var i Paris.

Och då kommer jag till det jag egentligen vill skriva om: Betydelsen av ett gäng, ett sammanhang, en kraft som driver åt samma håll i den tid man lever. Ed van der Elsken, Strömholm, Slas, Rådström, Liss Erikson, många konstnärer och författare, kom till Paris och ingick i ett gäng som drev åt samma håll.

Mitt gäng med Petersen, Kenneth Gustafsson, Klicken, Smoliansky, Maud Nycander, Strömholm, Hatte mfl var också en ganska väl formulerad kraft över tidningar som Etc, Kannibal, osv, vi var en stark grupp, som egentligen drev åt samma håll tillsammans, sedan efter oss dog det. Anna Claren, JH Engtröm, Bogren och andra hamnade i mellanrummet. De hade inte riktigt samma grupp att leta och leva i, de överlevde ändå, men nu har det återigen samlats en gäng, de yngre, de som ska växa och driva tillsammans. Det är förbannat vackert och JH och Margot är väl deras överstepräster, de som organiserar resan till en början.

Vackert och underbart.

En annan sak som är vacker är Youtube. Jag kollar jävligt mycket på unga människor som lyssnar på och kommenterar band som Hendrix, Clapton, Zeppelin, mina band. De är unga kvinnor och män som spelar helt annan musik, men musik som fotografi, är sällan helt annorlunda, det finns alltid samma botten och samma behov som ska mättas och de unga, de lyssnar och igår spelade Clapton en fantastisk version av Leyla, och bandet var helt sanslöst, de bästa man kan plocka ihop typ, och de unga var helt tagna. Jag älskar det, att se hur de utan att ens spela samma musik, fattar musikaliteten. Den ena snubben kollade på den andra och ruskade på huvudet och sa: Har du någonsin sett någon spela gitarr så här bra? Den andra snubben: Nej, det är sanslöst, går inte att beskriva.

Jag älskar det, denna generositet. Men också denna enormt fina förståelse för hantverket, hur fans svårt det är att bli så ohyggligt bra. Och det gäller allt. 

DET är vackert. Ha en trevlig söndag.