Pics from another world

Monitsia, snacka om pics from the other world. Det här är vinterskruden. Den här bilden togs vid förra julen, innan det kom lite snö.

Det är en fantastisk känsla att gå in i ett stenhus, normalt sett rått och hårt som fan, men vi kör luftfuktare och eldar i våra moderna kaminer. Det är helt enkelt något av det häftigaste som finns att ligga inomhus och lyssna på elden och hur vinden vrider och slår utomhus.

Jag har slutat cykla, på allvar, även om jag älskar att cykla. Något tog slut i mig, jag föredrar att gå i bergen med stavar, ungefär som då man åker skidor. Känslan av att staka, tycker om den känslan.

Livet är en ständig förändring. Det tror man inte, men plötsligt blir det som var normalt, inte normalt längre. Jag läste om Börje Salming, som efter sin hjärtoperation, aldrig tar ut sig helt. Så har jag också känt efter jag blev sjuttio. Jag kör aldrig max, det känns helt enkelt inte bra då det dunkar uppe i huvudet, utan lagom, lite lagom tempo,  lite lagom hårt. Man ska lyssna på kroppen.

Danny Lyon ska plåta på en strand, naturen, som ett minne av hur det var. Det är så det blir och det var det man föraktade som ung. De bra fotograferna som började plåta natur, typ Don Maccullin. Vem fan kunde tycka dessa naturbilder var bra? Nu var ju han bra, men trenden, de flesta naturbilder är nästan utan undantag skit, helt enkelt för att naturfotografer inte kan skilja på natur och bild. De är så upplyfta av naturupplevelsen  så de kan inte gestalta känslan i bild.

Läste hela DN idag, papperstidningen. Fet sågning av Fotografiskas Nude-utställning. Jag tror nog de går i putten om tre år, gäller i så fall att hinna ställa ut där innan det är för sent. Kulturhuset har just nu öppet mål för att dra upp bra utställningar, finns ingen konkurrens vad det gäller de stora utställningarna. Vi får se om de tar det ansvaret. Jag gillar den sk folkbildningstanken som finns där någonstans.

En sak jag funderar mycket på är hur mycket coviden tog av oss?Jag tror den förbannade sjukdomen slet en hel del ur våra själar och kroppar. Jag kom på mig själv på en promenad häromdagen, plötsligt slog mig insikten, att trots att jag gick mot Ersta sjukhus, så skulle jag inte gå till ett sjukhus. Det var en befriande känsla. Det tar alltså allt längre tid att förstå fenomen, vad de gör med oss,

Nog om det. I morgon ny vecka.