Polare, cyklar och glasögon
En annan människa jag kom att älska var Strömholm. Hans tystnad och allvar, och galna upptåg, men just tystnaden. När man gick ner i hans labb, arbetslokal, då såg man en man vars hela miljö handlade om bild, om bild på allvar. Det var som en kyrka, en påverkande kyrka.
Allvar, humor och galenskap, det kommer man långt på. Tiden har återigen blivit för moralisk. Präktigt. Men, som jag skrev häromdagen, Jim Marshall och Johans kafé på Hornsgatan rubbade mina cirklar till det bättre.
I förrgår hade jag en märklig dipp. Först träffade jag en polare som jag känt länge och gillar skarpt, han hade plötsligt blivit antivaxare. Jag blev lite tagen av det. Hela sommaren har jag gått och bitit ihop över alla grekkompisar som inte vaccinerar sig. Nu träffar jag en sådan i Stockholm. Inte blev det bättre av att jag någon timme senare av en händelse på Facebook, ser att en kompis sedan femtio år, en bildad man, blivit SD-are. Det kändes som ett svek mot vårt gamla liv, det vi varit igenom tillsammans.
Öppnar DN på morgonen och ser det nya fånglägret för de som flyr kriget. Grekerna har byggt något som ser ut som ett fängelse för de stackarna. Man kan ha vilka åsikter som helst om integration, flyktingar, men man måste ju för Guds skull komma ihåg att de rymmer för att överleva ett satans krig. De är INTE kriminella. Det vill bara leva och för de ska de straffas som de utfört ett brott.
Den stora konsten i livet är att fånga inspirationen, de flyktiga trådarna som slingrar sig i vinden. Det är inte lätt. Jag kan skjuta på det hela länge, till kvällen och strax innan jag ska sova kan jag kliva upp och göra de nödvändiga rörelserna för att fånga in tankarna. En sak jag ständigt brottas med är NÄR jag ska skriva en bok? Jag skjuter på det, år efter år, i tanken på att jag ska göra det då jag inte orkar något annat, då jag bara kan ligga i en säng och skriva.
Idiotisk tanke, men så kollar jag på min blogg, då man ser startsidan, det rullar fram en tio grejer jag skrivit och bilderna syns, så känner jag en sådan fantastisk stolthet över mig själv, att jag har den här bloggen som är helt unik i Sverige. Det finns ingen som har lika bra bilder och lika bra texter, det haltar alltid på något vis, men min blogg är som jag. Svag, stark, vacker, taskig, imbecill, men ständigt på jakt efter en historia som lyfter livet. Jag försöker, på allvar. Jag har lärt något av mina älskade föredömen. En dag kanske jag får betalt för det också. Just nu hänger jag i en svacka.
Det var som Polarn Bengt sa igår: Det folk vill se är dina gamla bilder, inte det nya. Och han har så rätt. Min fotografi slutade runt 2000, sedan har tjugo år gått där jag fortsatt arbeta men där det politiska och sociala innehållet varit mindre explosivt och jag är inte ensam om det. De flesta fotografer, snarare alla i min generation, gjorde sina intressanta bilder fram till år 2000, sedan har de arbetat på för att de måste arbeta på.
Det har blivit någon konstig utveckling inom fotografiet eftersom alla kan fotografera, vilket inte betyder att de kan göra bild, men jag gick igenom sk streetphotosajter och det tog en kvarts bläddrande, och jag bläddrar snabbt, innan jag såg något som liknade bild, hade innehåll och känsla. En slags brist på socialt medvetande och politiskt innehåll, något som man kan kalla riktning, saknas i dessa sajter. En bild är inte en bild, om den inte innehåller ett medvetande och en riktning. Teknik är ointressant, det är riktningen och medvetandet i bilden som betyder något. Berättar man en historia, och en bild är en historia med fyra kanter, så måste den ha ett meddelande.
Den här bilden ovan, på mig och min vän Alex, är fin. Jag gillar att jag ser ut som en miniHenryMiller. Det är vackert, men jag borde kanske köpa ett par kraftigare briller, sådana som Henry hade. Jag har cykel och jag läser Henry, men brillerna? Det är den svaga punkten....
Kommentarer
Skicka en kommentar