Höst

 För några dagar sedan. 

John Holms röst seglar ut genom ett fönster på Sabbatsberg. Det är en sorgsen röst om ett liv som försvinner. Löven faller och vinden tar i där jag går längs kajen. 

Jag älskar kajer, Det var kanske därför jag inte passade i Berlin. Mina barn följer med mig på krogen. Först dottern, sedan sonen. Det är vackert att se dom växa upp. Jag säger till min son. Det är sista gången jag bjuder dig.

Han skrattar och tar upp telefonen för att swisha, men jag säger nej.

Habibi och Elefantpojken.  Det kostar mer än en tusenlapp att snacka med sina barn på krogen. På Naxos hade det kostar tre hundra tillsammans.

Livet. 

Jag undrar hela tiden vilka parametrar jag ska flytta på för att jag ska få ro i livet? Birgitta Stenberg såg fram emot döden, som ett nytt äventyr. Hon verkade tro på ett liv efter döden. I så fall är det lugnt.

Resorna tar på krafterna, det tar en dag att rea till Naxos, en kort resa och ändå blir jag slut. En gång satt jag mitt emot legendariske Sven Öste på DN, som då var chef för reportage utomlands. Han blundade och jag berättade om vad jag tänkte göra i Afrika. Då var han pensionsmässig men han tyckte fortfarande att sextontimmarsresor inte var någon större grej.

När jag berättat klart öppnade han ögonen och sa: Okej, sedan gick han.

En man full av effektivitet och snabba beslut.

Det är höst, en slags skördetid men också en dödstid. Vindruvorna blir klara, citronerna lever sitt eget liv och apelsinerna kommer i januari. Allt går vidare, allt försvinner.

Jag satt med min son på Elefantpojken, tittade ut genom fönstret, såg Ringvägen som påminde om den väg den alltid varit. Istället för att dra den genom Vita Bergen, vilket tydligen inte gick, så fick den göra en tvärgir till vänster och där började då Renstiernas gata. 

Jag satt med min son och tittade och tänkte på Hasse, som brukade sitta på krogen bredvid, numera troligtvis bortkörd genom den nya tidens krav, men han brukade sitta där och vi slog några ord tillsammans varje gång vi sågs. På slutet av sextiotalet körde han mig på scooter till olika obskyra ställen. 

När jag går från Elefantpojken följer min son med med på Södermannagatan. Jag visar honom nr 54 där jag en gång bodde med en kvinna som åt gröt med träslev och hade tjocka sockor i sina sandaler.

Höst,  John Holm stänger fönstret från Sabbatsberg och det sista lövet faller från trädet. Natten faller in och jag med den.