Livets gåva...

Lars Epstein, denne underbare man, gav mig i natt, på Facebook, den kanske finaste komplimang jag fått. Han sa att jag var Sveriges Ed van der Elsken. Jag älskar Ed van der Elsken och jag ska förklara varför.
Ed v d Elsken sysslae med livet i sin fotografi. Hans mest berömda verk är ju novellfotoboken Love on the left bank. Det är en romantisk, underbar skildring av The left bank i Paris, men om man läser texten är det också en grym bok. Det går åt helvete för de flesta i boken. På en bild kan man dessutom se en ung Christer Strömholm och en av bokens huvudfigurer, kvinnan med de kajalade ögonen, som Ed hade en slags kärleksaffär med och som går ned sig på droger och reser sig med tiden, kommer han senare i livet att göra en hemsk film om. Det är en ruggig film om en kvinna som överlevt men verkar helt bortrökt i skallen.

Ed vd Elsken gjorde många böcker, han fotograferade sina älskade kvinnor, han levde för att leva och gjorde dessutom film. Han dog 65 år ung i prostatacancer.

Jag såg en stor utställning av honom i Amsterdam, om Amsterdam. Fullsmockat med folk. Jag såg en annan utställning av honom, med bilder från Afrika och Hongkong i Paris. Stora, svarta printar, en del rejält taskigt kopierade, men han satte en slags norm i mig: Att livet var det viktiga. Att bilderna levde, gav liv, inte sög ut liv.

Ed van der Elsken är en av mina stora favoriter, tillsammans med Strömholm, Larrain, Lyon,  Bresson och vår käre Sune Jonsson. De är min fotografiska skola. De stora humanisterna.