Om att omformulera sig själv...

 Jag vaknar halv sju, min fru ligger bredvid mig och sprider värme och mjukhet, sedan försvinner hon ut före 0700, för att promenera. Jag läser DN, Bengt Ohlsson deppiga krönika om Stockholm. Den är både sann och osann. Det sanna är att på många sätt har Stockholm blivit ganska hopplöst och inte lär det bli bättre av den här bloggen.

Jag kollar på Insta, följer några, ganska många fotografer, unga och det slår mig att de fotografer som jag upplever som de som försöker få något sagt, plåtar så innihelvete fult. Det finns inte en snygg människa eller om de är snygga så har de så hopplös ljussättning, man hanterar ljuset som om de var ens fiende. Jag blir lite låg av att inte få se ngt sensuellt. Nu, då någon ser detta så kommer hen att säga att jag har fel. Det är okej, men nu har jag ordet. Jag passerar snabbt den andra, motsatta sidan, lögnbilderna, där alla försöker se ut som nyrika millionär. Det är ju ännu värre, men dom vet man ju att de har tappat allt. Går vidare till Cato Leins sida, Cato talks,,,den är spännande, men det är lite samma där, även om skönheten finns, men väldigt många fotografer han presenterar levererar en bild av livet som mörk och tung. Det är svårt att förstå hur de har det, men många lyckas dock med skönheten.

Det är i den känslan jag går ut, klockan 8. Min fru har kommit tillbaka och joggat. Jag känner mig plötsligt gammal, funderar på och det är en tanke som hela tiden finns i mitt huvud. Hur om formulerar man  sig i denna hopplösa tid, med värsta klassklyftorna, miljön, rasismen, krigen,,,hur omformulerar man sig i denna tid, eller kan man leva vidare med samma livssyn som man hade 1970? Svår fråga, jag fixar den inte riktigt.

Jag går i regnet, ur en port kommer Knut,  fotografen, nästan samma hus som Strömholm hade labbet i . Jag har precis gått förbi sonen Joakims port, men han kom inte ut. Jag vill prata med någon. Knut ser lite trött ut och han knäpper en bild, ska iväg och knäppa mer penningabilder,, det är en skön stund där i regnet, sedan går jag vidare, ner mot kajen.

Frågeställningen är fortfarande kvar. Jag är 72 år och jag kan inte formulera mitt liv. Jag vet att mina bilder som intresserar togs på 70 80 och 90 talet, efter det har det bara rullat vidare utan större stringens.

Häromdagen gick jag in på en sajt som säljer begagnade böcker, fotoböcker, slog på alla svenska fotografnamn jag kunde tänka på och det var bara en tre, fyra, fem namn som sålde sina begagnade böcker. Det var en insikt om hur få som gör böcker och hur få som lyckas. 

Jag tror människan är romantisk, eller i alla fall vill uppleva något som kallas lycka. Jag tror inte det här mörka anslaget har en chans mot tidens tand, i alla fall inte, om det inte innehåller skönhet och stråk av en känsla av hopp och lycka, framtid.

Jag känner mig hopplöst ur tiden, samtidigt som jag känner att jag ligger före tiden. Det går ju inte att totalt misstro framtiden då unga människor tycker Atget, Izis, mfl är helt fantastiska, deras bilder är ju helt annorlunda mot dagens. Trots att människorna då levde under mycket enklare förhållanden, men de hade en DRÖM om något annat. Idag lever vi ofta i en galet hög standard, men saknar hopp om framtiden, kanske helt saknar hopp om framtiden och det är där jag kommer med mina tankar om att omformulera mig. Ska jag anamma den nya hänsynslösa tiden, eller framhärda i de gamla radikala tankarna om en kollektiv, varm framtid? 

Jag brukar fundera över en så enkel sak som att jag skulle bli dålig, ensam och måste bo någonstans i Stockholm. Svaret är enkelt. Jag är chanslös. Det finns ingenstans jag skulle kunna bo, jag fick fixa en husbil i skogen. Det är den tanken på framtiden, fast i en annan form som de unga bär. Hur fan ska de klara sig utan att malas ner i en galen tid.

Jag går vidare. Det som gör att jag står ut är min vackra fru och alla andra vackra kvinnor man kan lägga sig blick på. Det är en evig skönhet som får en att stå ut, plus en och annan hund som ser glad ut då jag går där i duggregnet.

Det regnar hela vägen hem. Jag har fortfarande inte kommit någonstans i problematiken. Det får bli en annan dag.