Om att omformulera sig själv 2.

 Jag läser Danny Lyons blogg. Den är bra, han är äldre än mig och vi konstaterar samma sak: Det mesta har gått åt helvete. Han beskriver hur det ställe där han bor utanför Santa fe någonstans, var ett ställe han älskade, där han fiskade, åkte upp i bergen. Hur det idag är i princip förstört, knallhett pga miljöförstöringen, fisket fungerar knappt längre, millioner bilar överallt och en ny stämning bland folk som är så annorlunda mot förr att det är obeskrivligt. Han kallar det som nu sker för idiotiernas tid.

Själv satt jag igår och gick igenom mitt eget liv. Jag kunde konstatera att jag på ngt vis inte kommer längre, att min uppgift nu blir att vägleda yngre människor som vill leva och arbeta som jag gjort. Det är ungefär där det hamnar. Det är vackert då en ung människa frågar om ens råd, om ens syn på livet.

Jag kommer inte längre och allt det som sker från nu får ses som en bonus något att glädjas åt. Att sträva mer är meningslöst.

Jag inser att om jag ska få någon ro måste jag lämna Insta och Fejan och bara vara på här på bloggen. Grejen är att det tar tre minuter eller till och med snabbare då jag öppnar Fejan eller Insta och jag ger upp. Jag fattar inte ens varför jag ska kolla där? Det finns ju absolut ingenting, en gång i veckan eller månaden, dyker det upp ngt som gläder mig, resten av tiden där är en ökenvandring och för en fotograf känns det ju som att man blir stenad av all skit som passerar. Det här formatet med blogg är mycket bättre för det är som att skriva brev till en vän.

Jag behöver alltså inte sträva längre. Jag ska njuta.

Jag läser vidare i Danny Lyons blogg, han har en så lång och ganska gammal blogg med hopplös layout men han har mer att säga än de flesta.

Så, ledordet är Sluta sträva, bara njuta.