Torsdag, regnet består.

Eva. Södermannagatan 54, ett sent 60-tal. Jag läser Naomi Klein, om livet och politiken. Om vår oförmåga att tänka stort, om vår oförmåga att organisera oss, om vår numera inlärda liberala förmåga att tänka smått, att tänka i individualistiska termer. Att inte kunna inse att våra små personliga insatser för miljön i princip inte betyder ett skit. Att det måste tas så mycket större övergripande politiska grepp.

En sak jag funderar på är om man inte snart ska börja minska på födelsetalen. Ska börja inse att ett eller max två barn räcker? Att man måste inse att vårt ekonomiska system är det som ska ändras, inte om du äter en köttbit då och då. Nu har det blivit bland närstående att allt ska läggas ner, avstås ifrån osv så det blir liksom inget liv för att miljön ska räddas och det handlar ju bara om personligt dåligt samvete. O i slutändan blir livet oändligt tråkigare.

Jag fattar tex inte riktigt varför man inte slussar så mycket mer resurser till de svårt anfrätta områdena, hjälper dessa stackars familjer och vilsekomna unga män till ett bättre liv, då man har råd att ge folk ännu ett rotavdrag eller Rut, eller en extra barnledighet, eller minskad skatt på förmögenheter. Finns det ingen som kan sätta fingret på de VERKLIGA behoven?

Jag läste Patti Smiths Apans år, en i sanning sorglig bok. Jag kände igen mig i henne, denna  mjuka förtvivlan som man alltid drabbas av. Om man jämför Kids, hennes första succébok med Apans år, så ser man en ung kvinna, fylld av drömmar och livslust, bli en sjuttioårig kvinna med många förluster och en förtvivlan över samtidens groteska dumhet. Patti Smith känns också som en kvinna som liksom flyter omkring i sin egen värld, som en bohem, som inte riktigt är så ordentlig som man tror. Väldigt ensam.

Ensamheten har jag tänkt på en del. Alla är vi ensamma, men konstnärer sätter fingret på ensamheten genom sin konst, genom sättet att göra konst eller sättet att förhålla sig till konst. Det är hela tiden ett nollsummespel, mycket gemenskap, ingen gemenskap och i den luckan finns ensamhet, den nödvändiga och skrämmande och nästan stigmatiserande.

Det regnar ute. Jag är sjuttio, som Patti, den är en lycklig tid som är olycklig. Jag är inte rädd för döden eller något annat, men jag känner mig inte heller färdig. Jag är inte fri från skuld, det är mitt viktigaste mål just nu. Bli fri från skuld. Vad det gäller miljön kan jag inte göra mycket. Jag gör allt, vaknar på morgonen, sopsorterar, dricker kaffe, äter nyttig mat, cyklar, kör bil ibland, det får räcka. Jag tänker inte ha något dåligt samvete någonstans.