29 nov 2019

Jag gräver lite i gamla bilder. De poppar upp, överallt. Går på bildvisningar, vernissager, samma visa överallt. Fint träffa folk men bilderna har svårt att betyda något. Den underbare Lars Epstein skriver och skriver och vem älskar inte honom. Jag blir lycklig bara jag ser denne ömsinte fina människa men saken är den att fotografi, eller vad bilderna handlar om, inte ta spå allvar längre.

Vad är fotografi? Så mycket men det går ju att lyfta det hela. Vad hade Christer Strömholm varit utan sina berättelser, eller sin mystik. Inte mycket. Saker och ting måste lyftas från en annan sida än fotografens.

Jag går med ett visst vemod. Det får vara mörkt, tror mycket av kraften finns på andra ställen än där vi är just nu. I Stockholm är det helt uppenbart att det är förorterna som har kraften. Innerstaden bleknar allt mer även om det finns oaser, dessa underbara lämpande oaser, som Twang, Fasching med flera, men den nya innerstadsbefolkningen har inte mycket över för skapande konst, kultur. De vill konsumera och bevaka. I grund och botten en ganska värdelös inställning för att få ett kulturliv att blomstra.

Vi har kommit till en tid i livet, tiden, då alla ska vara perfekta och jag vill då påminna om min och många av mina polares devis: Aldrig ha ett fast jobb, aldrig gifta sig. Det var devisen  i våra liv. Jag gifte mig då jag blev 65, ångrar det inte, men min grundtanke finns kvar: Sträva inte efter att vara perfekt, sträva efter att acceptera. Inget är säkrare än att de som strävar efter det perfekta är de som kommer att gå under.