Klubben
Jag gillade aldrig Prinsen eller grabbarna o tjejerna som gick där. Kände mig aldrig hemma. Jag var någon gång på Klubben, trivdes aldrig där heller. Kulturprofilen kände jag till sedan gammalt, var ju känd som ganska sliskig, men boken är något annat. Det är en resa i en slags förnekelse. Kvinnorna som kommer till tals, kommer till tals långt efter våldtäkter och övergrepp har skett. Det följer ett ganska normalt förlopp, men då storyn kommer till Svenska akademin och behandlingen av Sara Danius så rasar huset ihop fullständigt. Man levererar konspirationsteorier typ att de arton kvinnorna ljugit ihop saker och ting för att störta Katarina Frostenson från sin plats som den ledande kvinnliga poeten.
Det är rent ebarmligt, otroligt stötande. Sara Danius sparkades och ledande i hela den soppan var ju Horace. Han är verkligen en skam och inget annat. Heder också till de ledamöter som avgick, typ Östergren, Englund, Stridsberg. Espmark och någon till. Det man undrar mest över hur Akademin någonsin ska kunna överleva med Horace och hans anhängare kvar? Det är ju en moralisk omöjlighet i mina ögon.
Som sagt, en fantastisk reportagebok
