Dagens tanke...i brist på annat...

Går i regnet. Köper byxor utan att kolla storleken speciellt. Känner att jag skiter i storlekar. Jag tror dom passar även om byxbranschen skiter i sina kunder eftersom alla byxor är sjukt för långa. Jag köper en korv med bröd och senap och gurka, 28 spänn. Smakar smaskens. Minns ungdomen då man efter varje träning köpte ett korvbröd med senap och njöt som fan av det.

Sitter och läser om Greta, som gjort så mycket bra, men nu undrar jag vad fan hon sysslar med? Länge var hon en skön förebild, kul uppkäftig men nu blir hon ju allt mer en glidare. Till USA åkte hon med värsta båten, värsta rikingarna, värsta lyxen liksom. Okej, det funka, även om jag tyckte det kändes ANINGEN överspänt, men nu hem, så får hon ragg med två unga sköningar med ett litet barn som lever på att segla svindyr katamaran och lägga upp det på u-tube. En liten lyxig överklassgrej kanske, eller så är det två artister som har lyckats göra sin livsstil till en ekonomisk grundbult . Dom lever en dröm, segla och tjäna stålar på U-tube. Helt okej, påminner om konstnärer som en annan. Vi gör kanske inte heller någon nytta.

Nu seglar Greta hem med dom, och det är ett äventyr, men har ju inget med miljön att göra. Jag börjar allt mer reta mig på att hennes aktion har noll klassmedvetande. Hon rör sig med enormt rika människor, som kör henne över världen i båtar som i princip ingen har råd att köpa.

Det är okej, det är ett äventyr. Hon har gjort sitt. Nu får andra ta över. Hon har varit en underbar symbol, men nu känns det som om hon förverkat sin grej.

Tänkte på det då jag lyssnade på en kort recension av Ken Loach film. Deppig. Jag fick också igår se en annan deppig historia , ett fotoreportage, som verkligen var deppigt. Hemsk tillvaro för människorna, men det som slog mig är att det tar liksom inte. Man måste fråga sig varför?

Är det för att världen är totalt vansinnig idag med idioter som Trump osv i spetsen. Jag tror världen eller vi behöver uppbeat, kickar, stories o filmer och grejer där folk gör saker som kickar oss andra. Jag tänker på sextio, sjuttio, lite av åttiotalet, det som förde tankarna framåt var uppbeatet, att man kickade igång på bra grejer. Det räcker inte och har aldrig räckt med att tala om hur jävligt det är, det måste också finnas ett element att kick, uppbeat, glädje, jävlar anama, kul.

Jag tänker på idioten Trump, tänker på Hunther S Thompson, journalisten på Rolling Stone, som skrev om Reagan, en annan helt stollig amerikansk president, och fullständigt massakrerade Reagan som en idiot som gick på droger från någon indianstam. Bästa, skönaste, politiska politiska texten. Idioter som Trump går liksom inte bara att behandla med fakta, dom måste krossas med humor och jävelskap också. Varför gör inga artister skit av korkskallen Åkesson, han förtjänar att dras i aska och hundskit.

Nåja, vad ska en gammal stöt som jag säga? Jag säger bara Uppbeat, humor, glädje, lust, jävlar anamma, det är grejen.