Regniga löv

Det är märkligt hur tanken på döden kommer ikapp en på vintern. Det är inte bara negativt men om man tänker att man har bara tio år kvar att leva, så tänker men på de åren, de tio åren på ett helt annat sätt, än om man inte tänker på döden. Kort sagt så värderar man de åren högre än innan man tänkte på döden.

Jag läser Patti Smith, Apans år. Den är mycket bra. Hon är en speciell kvinna med många speciella vänner. En slags egen värld, tycker mycket om det.

Jag sitter med min dotter på fiket.

Vi män som levt med våra barn kan känna oss lyckliga över accepterandet och kärleken som kommer till oss från våra barn, just och tack vare, att vi var med dom och älskade dom som små. De glömmer oss inte, de älskar oss tillbaka på höstens dagar.

Jag slås alltid av hur svårt det är att göra något i Stockholm och det handlar så mycket om att allt är inrutat, alla äger allt, och allt handlar om konsumtion. Vill du inte konsumera blir det svårt att göra något. Jag konsumerar kaffe och bullar på fik. Det är min viktigaste uppgift.

Jag längtade efter min riktiga kamera, men nu när jag har den i handen inser jag att jag nog gillar mobilen mer. Ett i sanningen märkligt konstaterande. Jag tror jag måste acceptera det.

Egentligen handlar allt om att jag vill ha en liten svart anteckningsbok, skriva för hand, dricka kaffe och ta en bild då och då.