Måndag, en dag med förväntning
Ligger i sängen, halv nio. Min fru bjöd på kaffe klockan sju. Sedan gick hon. Jag låg kvar, väntar på dagen ska ljusna, ska köra en runda på cykeln, håller på och trimmar in den, sitta lite högre, flytta ner lutningen på sadeln några millimetrar, släppa på trycket i styret så det glider runt perfekt.
Jag har cyklat mycket, man vet var det perfekta sitter. Enda problemet är att ena benet är lite längre, så man får flytta klossen på cykelskon lite utåt, märkligt va?
Jag lyssnar inåt och något säger mig att jag borde sova ett åt, att inget händer. DAH sa att han avskyr Retro, tanken på en retrobok och jag förstår honom. Börjar komma i samma sits. Varför göra en retro, den kan göras av någon annan då man ligger i kistan. Jag vet inte ens varför man ska ställa ut längre? Varför gör man det? Förr gjorde jag det för det var ett sätt att tjäna pengar och jag hade något att säga.
Nu har vi nätet, men det är viktigt att bejaka mötet. Att ställa ut är att mötas. Mycket viktigt.
Sova ett år, kan det vara något? Linda Skugge skrev något bra, om katter. Att man kunde lära sig en hel del av dom. De stressar inte, de sover hela dagarna, de får som de vill och gör vad de tycker är kul. To be a cat, säger jag bara. Jag är ju dessutom född i Lejonets tecken, är redan ett kattdjur.
De säger att man får fler följare med Hashtags? Jag testade för skojs skull. Inte fan fick jag några nya följare inte. Det är som Fejan, det dräller in nya vänner, men konstigt nog får jag bara läsa mer strunt.
Min fru är tokig i Netflix, inte jag. Jag föredrar i alla lägen att dra en filt över huvudet och kanske lyssna på musik eller bara ligga och drömma. Har inget behov av att se en enda film. Jag har liksom min egen i huvudet. Jag är nog jävligt tråkig, köper inget, ser inget, läser en del, lyssnar en del, ligger under ett täcke och drömmer egna filmer.
Jag tycker om att drömma. Som liten pojke låg jag hela dagarna under en filt och drömde, på och av. Det är samma nu. På och av, men av verkar öka i mängd med åren. Det är konstigt, men nästan ingenting inspirerar mig längre. Jag kanske inte behöver inspiration och när det kommer till fotografi så finns det i princip ingenting nytt som berör mig, nästan allt bra är gjort för minst 40 år sedan.
Kanske lika bra man ligger kvar där under filten och drömmer ett tag till?
