Vid 0600
Jag somnade nervös. Ibland kan jag känna att mitt liv är ett gungfly, utan trygghet, sedan får jag analysera det hela bit för bit, så att jag känner mig lite trygg. Det är två grejer jag verkligen oroar mig för, räntorna och boendet. Det verkar bli låga boräntor länge till, alla jag känner bor på lån som de inte kommer att kunna betala. Ett eventuellt arv är de enda som kan ge pengarna som är tillräckliga för att riva av ett lån på säg en mille, men de flesta har högre lån, flera mille. Det andra som verkligen upprör mig är snacket om marknadshyror. Visst blir det rörelse på hyresmarknaden, de som har lite pengar får bli bostadslösa och de med mer pengar tar deras lyor. Svårare än så är det inte och sedan kunde man ju börja med att bygga lyor som folk kan flytta in i. Det är ju ett gigantiskt fiasko det som nu skett med alla dessa för dyra hyresrätter som står tomma för folk har inte råd. VAD tänker man med?
Jag brukar tänka på det här med skriva blogg. Man kan göra det ut många aspekter, den viktigaste för mig är att skildra ett liv, mitt liv, med uppgångar och fall, hur det känns att välja ett liv som mitt, utan trygghet, konstnärlig verksamhet osv,, nu har jag gjort det. Ärlighet, framför allt. Hatar det här på Insta då alla bara visar det snygga, den andra dimensionen av livet då, den intressanta, den som skaver. Det är den jag söker, för den påverkar oss mest, vare sig vi tror det eller ej.
Planket gjorde en snygg grej med mina bilder och återigen kände jag det här som jag tycker är så viktigt. Det måste finnas en samlande punkt då man presenterar saker o ting. En slags impact, en tyngd, flera bilder, en text. Detta eviga duttande leder ingenstans, till och med DAH börjar bli tröttsam med sina eviga strandpanoreringar och det känner han själv också, att han upprepar sig, men han är så speedad så han kan inte sluta publicera sig.
Det är en kall morgon. Jag måste börja röra på mig igen. Jag vet inte varför men jag känner att det går inte utan träning. Det är grunden till allt det positiva i livet.
Jag brukar tänka på det här med skriva blogg. Man kan göra det ut många aspekter, den viktigaste för mig är att skildra ett liv, mitt liv, med uppgångar och fall, hur det känns att välja ett liv som mitt, utan trygghet, konstnärlig verksamhet osv,, nu har jag gjort det. Ärlighet, framför allt. Hatar det här på Insta då alla bara visar det snygga, den andra dimensionen av livet då, den intressanta, den som skaver. Det är den jag söker, för den påverkar oss mest, vare sig vi tror det eller ej.
Planket gjorde en snygg grej med mina bilder och återigen kände jag det här som jag tycker är så viktigt. Det måste finnas en samlande punkt då man presenterar saker o ting. En slags impact, en tyngd, flera bilder, en text. Detta eviga duttande leder ingenstans, till och med DAH börjar bli tröttsam med sina eviga strandpanoreringar och det känner han själv också, att han upprepar sig, men han är så speedad så han kan inte sluta publicera sig.
Det är en kall morgon. Jag måste börja röra på mig igen. Jag vet inte varför men jag känner att det går inte utan träning. Det är grunden till allt det positiva i livet.