Days gone bye, eller dagarna går,,,
Jag tycker om tystnaden och enkelheten. Andra fotografer satsar på berättelsen. Strömholms bilder är superenkla. Det viktiga i mitten, bara det viktiga, resten faller bort. Andra mixtrar med bilden i kanterna. Det blir en öppnare, fladdrigare känsla med det. Och inget ont i det.
Grejen med att titta på en bild, är att den ska ta, den ska gräva sig in i en, man ska kunna titta på den en massa gånger. Därför lägger jag alltid mina bra bilder i samma hög och sedan kollar jag igenom dom om o om igen och det är då ganska enkelt att se vad som håller måttet. Man kan börja med att sortera ut allmänt, sedan bestämmer man att man ska ta bort två bilder, sedan bestämmer man att man ska ta bort två bilder till och då det kommer till läget att man känner att man inte kan ta bort fler, ja, då är man hemma,,,och det man tog bort ska bort.
Tystnaden, kan vara total, trots att det slamrar överallt. Tystnaden känns som det viktigaste för mig, för då kan man glida in i bilden och alla filter är borta. Det betyder, som alla förstår, att man ska vara sparsmakad, det mesta håller inte måttet. Jag gick igenom Maestro Bressons produktion, år för år och han var fantastisk 1932 då han började med Leican, fick kanske ihop 8,9 bilder det året, sedan höll han stadigt typ 5, 6 bra bilder om år, kanske ett år, 1947/ 49, då han också gjorde ett ryck med lite mer än fem, sex bra bilder per år, men tänk femtio år med sex bra bilder om år, 300 pics, och det är precis vad han har fixat, typ 300 hundra grymma bilder i sin livstid. Han la ju av att plåta typ då han blev 65 år.
Mycket intressant. Tystnaden är allt.
