UNDER EN EK I SOLEN

Så mycket är sten på den här ön. Sten, på sten. Ett arbete som är så vackert. Jimmi Page i bakgrunden, Stairways to heaven. Älskar när han byter från  tolvsträngat och går över till sexsträngat och börjar tänja ut solot. Fantastiskt. Lyssnar på jazzlirare som spelar Hendrix och dom gör det bra, men Mr Hendrix har ju urvrålet i sina låtar. Det djuriska, vilken jävla gitarrist. Ekvilibrist, men framför allt, det mänskliga odjuret som vrålar fram i hans gura.

Huva,,,Simon Phillips kan trumma, snacka om beat.

Beth Hart, fantastisk. Hennes senaste band är grymt. Hon är nog den brud som kan köra ut samma djuriska tryck som Hendrix och kanske beror det på att hon var totalt slut som människa men har överlevt. Hon gör Led Zeppelin lika bra som Led Zeppelin själva.

Ibland önskar jag att jag hade samma kärlek till bilder som till musik, men ack nej. Musik är som bild och text tillsammans. Det har allt.

Jag vandrar med min fru på morgonen. Det är lika tufft som att cykla till bergstopp. Hon kör stenhårt. Bara att hänga på. Gillar det, gillar henne. Det är fantastiskt att leva med en kvinna som man älskar i varenda sekund, även när man är sur på henne. Humor är allt. Generositet likaså. Snåla människor ska hängas i tårna.

Det är mycket tjafs men någonstans måste ju alla kunna se läget. Vi har en stor miljökatastrof framför oss, i oss, just nu. Vi har ingen lösning eftersom ökad konsumtion, den lösning vi alltid haft, inte biter på miljön, snarare är orsaken till  den taskiga miljön. Och ändå, varför börjar man inte på allvar inse att det ekonomiska systemet måste ändras. Det är ju det som kan rädda miljön. Räntorna är på minus och kommer inte att stiga på evigheter. Hur ska de kunna göra det? Ökad konsumtion är svaret och det kommer inte att ske.

Är det inte fascinerande?