I brist på annat o regn på förmiddagen

Vad är det som gör en bild för mig? Ett slags avstånd, fysiskt o psykiskt. Jag känner när det finns och ett slags lekfullhet och allvar i samma mix. Jag tror att den stora träningen för mig är att jag under femtio år som fotograf lärt känna mig själv, mina nerver, när mina nerver säger att det finns en bild att hämta. Det är nästan alltid rakt framifrån, bilder från sidan kan fan bara Koudelka ta. Han kan ju få liv i vad som helst med sin särpräglade utstrålning, men för mig är det ett avstånd och rakt framifrån.

Det är ett märkligt jobb det här, fotografiska. Det pågår dygnet runt och max fem minuter varje dag finns det där, det som lyfter. Det gäller att vara Zen, att vara som en thaiboxare, avslappnad men klippa till då det finns, sedan finns det nämligen inte. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat återvända till en bild jag såg och ta om den. Visst, man har knäppt, men det blev skit. Det finns bara ett ögonblick, jag säger bara Zen.

Jag tror aldrig någon känner sig generad då jag knäpper dom, det går på en hundradel, sedan klart. De reagerar aldrig, de bara ser på mig. Jag var en lus som passerade med blixtens hastighet. Zen igen. Den fotograf som inte kan ta en bild på en sekund eller två, den sk fotografen kan lika gärna börja på grundkursen igen. Zen är villkorslös snabbhet, i en utandning.

Avstånd, mental process, ansvar. I dagens läge pågår en evig utnötning med alla skitbilder man måste se. Jag inser att vi måste acceptera att alla knäpper överallt. Det är en ren imbecill plåga, men det är ett faktum. Till oss och för oss som andas genom bilder, genom möjligheten att utrycka sig genom bilden, att besjäla oss tillkommer något annat. Den djupa kvaliteten och med kvalitet menar jag att vi bryr oss, bryr oss på allvar. Att bilden är på allvar och eftersom det strax är Planket, denna fina institution som återigen lever , så ska jag påminna om vad Maestro Strömholm en gång sa. Vi satt och fika ett gäng, det hade varit ett eller två ganska kassa Plank, det hade liksom tappat skärpan. Då sa Maestro Strömholm: I år tar vi det på allvar, vi gör vårt bästa. Så blev det. Tänk på det. I år tar vi det på allvar. Vi gör vårt bästa.