Natt över bergen

Natt över bergen. En varm kväll med stjärnor. En polare tyckte jag lät deppig som bara hade mobilen med mig i Grekland. Ingen kamera. Det är sådan jag är. Jag vill vara enkel, i alla lägen. Jag vill reducera, se möjligheterna och omöjligheterna med det enkla. Ni ska betänka att jag är en man som rest över hela världen med 30 rullar film i väskan, två kalsonger och två skjortor, thats it och varit borta i tre månader. Det ger tio rullar film a 36 knäpp i månaden. 360 knäpp i månaden, dela det på 30 dagar,,, säg 12 knäpp om dagen och det var aldrig ngt problem. En rulle film om dagen, 36 knäpp var ofta för mycket.

Mitt ideal är två byxor, två skjortor, fem kalsongen, ett par skor och en mössa. Där är jag hemma. Behöver inte mer, vill inte ha mer.

Jag har sparat tidningar från 70-talet. Tidningar som påverkade mig mycket. För mig är den stora grejen att nå ut och att ta in. Jag börjar allt mer tycka att böcker om fotografer ger mer än se på bilder på nätet. Romaner om fotografer sätter min fantasi i svallning.

Om jag jämför de här tidningarna jag har från sjuttiotalet så kan jag inte hitta en enda internetpublicering som kan matcha och ge samma känsla som blaskorna.

Till och med Fotografiska tidning, som jag har en del åsikter om, är betydligt bättre än alla fotografiska sajter jag sett. Mycket bättre och då är de flesta texterna totalt meningslös reklam för något. Tänk om det var stories på allvar, bara tänk. Och det är här den stora sorgen kommer in. Det finns inga tidningar längre.

Att publicera sig på Instagram eller skriva några rader på Fejan? Det kommer ingenstans och ändå är det där allt är. Planket drog kanske 20 000 personer. Har Ni sett något skrivet om Planket, har Ni sett någon analys? Det skrivs en del, en hel del, men på Fejan. Ingen annanstans. Har du inte Facebook har inte Planket existerat. Har du inte Insta så missar du det mesta.

Vad fungerar då? Jag tycker personligen mest om böcker och klassiska bildspel. En röst i en lokal, ett möte, ett eftersnack. En aning av liv. Böcker, är för den privata stunden. Jag är tveksam till utställningar numera, eftersom grejen med utställningar allt mer blir vernissagen, festen. Inte meddelandet som finns på väggarna.

Så, kan det också vara. Nu är jag här med en mobil, det är allt. Det känns inte perfekt, men det ska inte heller kännas perfekt. Det känns extremt begränsade, trist och det är perfekt. Desto mindre man har att välja på desto enklare är det att hitta pudelns kärna.