I augusti, dödens och utslocknandets månad
Bresson dog, hennes man och sedan dog hon. Inte gammal alls. Duktig fotograf. Går förbi Dimitri som sitter o kollar i en Bressonbok. Hur många har han gett ut, massor. Och lika förbannat är de första bäst. Oftast är det så. Det första är bäst. Bresson var bäst 1932, 33, då han började plåta.
Oskulden.
Jag är trött, tredje dagen efter jag kom hem, tillbaka, djungeln och värmen. Jag är här utan kamera, nu några månader med bara mobilen och som alltid så saknar man något när man inte har det. Kallas sökande disciplin. Hur kan jag göra något utan verktyg?
Planket, var vackert. Fin stämning, men Planket sätter också tummen på problemet med Planket och svensk fotografi. Hur når man ut? Någon skrev att det är min generations sätt att visa upp oss. Jag håller inte med. Planket är verkligen unisex och jämlikt på alla sätt, kön, ålder, allt är likgiltigt, lika för alla.
Jag går runt och kollar i trädgården, katterna följer med. De är väldigt kelsjuka och sociala. Vill vara med. Jag går ner på fiket med min fru, vi sitter och häckar och kollar på folk. Min polare som har en affär är galen på folk som plåtar med sina mobiler. Jag tänker på Sheryl Crowe som var intervjuad i DN, som sa något om utvecklingen inom musiken. Man får inse att man får vara glad att man var med på den tiden då man gjorde hela LPskivor, i ett koncept. Man får inse, acceptera, att man idag blir av med allt man gör. Så sa hon ungefär och berättade att hon gjort sin sista skiva nu.
Ungefär så är det med fotografi också. Vi har tappat allt men man får acceptera och erkänna sin marginalisering och bestämma om man vill berätta sina små historier från livet, eller om man inte vill vara med längre. Det är vad som erbjuds. Det är bara att välja och acceptera.
