Skapandets mening eller väntan på torsdag

Kiriaki och Marina. Naxos, Monitsia, Hellas, Cyclades. Vackra ord. Då man ser på bilder över Naxos så är det en ofattbar skönhet. Jag är dålig på se skönhet, förutom hos kvinnor. Natur förstår jag mig inte på. Naturbilder förstår jag mig inte på om det inte är naturbilder som visar naturens och människans väsen. Jag tro man ska plåta naturen som staden, söka något inifrån, inte syssla med artbestämning.

En del av de som jag har haft på workshop har nu börjat utvecklas fantastiskt fint, de går på djupet. Jag kanske gav dom en liten hint om vägen, hoppas det i alla fall, men det är fint att läsa och se vad de gör, annars är liksom framtiden som en sluttande väg ner mot havet. Det är svårt att se och binda ihop det hela. Träffade Alf Johansson på gatan en kväll och han sa att jag skulle göra boken om att bli gammal eller äldre och jag kan sammanfatta det hela så här: Det är ett jävla skit, man tas inte på allvar längre. Vad man än säger och gör( lite överdrift) så är det gubbgnäll eller ännu värre gubbslem. Man snackar ofta att kvinnor över femtio har ett helvete, vi män har det också, säg en man som tas på allvar efter sextio, alla är gubbsjuka eller gubbslem,,,det är rent förbannat.

Att bli sjuttio är helt enkelt skit, inbilla er ingenting, inbilla er inte att det ska komma någon befrielse eller någon upprättelse eller att Gudarna ska se på er på något annat sätt. Möjligtvis får ni en kallelse till sjukan för en koll av ändtarmen eller någon annan jävla koll.

Att bli gammal är skit i jämförelse med att vara ung, på alla plan,  men det sägs ju att livet måste gå vidare och så får det bli.

Det svåraste med ålder är sammanhanget? Ofta befinner man sig i ett sammanhang, sedan dör folk ut och sammanhanget bleknar av, så man måste ständigt stiga på ett nytt tåg för att leva, eller så lever man ensam. Det är vad att åldras betyder, att ständigt byta tåg tills du ledsnar, tills du stannar med dig själv. I alla fall vad det gäller skapandet och just detta med ett sammanhang är ju det vi lever för, relationen, familjen, arbetsgemenskapen, saker och ting som tunnas ut som lankigt kaffe i Norrbotten.

Tro mig, alla åldras och tänk på saken. Vilka tåg har du att kliva på, hur ser din framtid ut och med framtid menar jag ekonomi, men framför allt, vad vill du göra och hur ska du göra det. Hur ska du finna ditt sammanhang och hur ska du betyda något och vill folk att du ska betyda något?