Om att vara sann mot sig själv
Vad ångrar folk mest då de ligger på dödsbädden? Jag ska ta upp två. Den första är att de ångrar att de inte vågade leva det liv de velat leva, istället för det liv som förväntades av dom.
Det andra är att många män ångrar att de jobbat så mycket.
Man får gå till sig själv. Jag har känt mig feg många ggr i mitt liv och jag vet att jag ångrar att jag inte flyttade tidigare till Grekland och Medelhavet. Det tog mig en massa år att genomföra det och det handlade mest om att min fru hjälpte mig med det ekonomiska som gjorde det möjligt.
Annars har jag i princip alltid gjort vad jag velat, alltid. Den viktigaste aspekten är att inte dra på sig lån och kostnader som binder fast en. Jag har aldrig haft ett lån, det första tog jag då jag blev 66 och jag gifte mig då jag var 65, märkligt va? Jag har alltså haft en ekonomi som inte går att knäcka, i värsta fall har det blivit pantbanken eller hyra ut lyan, men det har alltid löst sig någorlunda.
Det enda jag inte genomfört är att bo och leva i en husbil, men med åren har jag insett att det är fantastiskt men det kostar så mycket pengar, men visst: drömmen finns kvar.
En annan sak ska man ha klar för sig. Så länge man är frisk har man inga begränsningar. Om man blir sjuk begränsas tillvaron rejält om man har otur. Jag har alltid varit frisk, mer eller mindre.
Jag har svårt att förhålla mig till arbete. Jag arbetar ju aldrig, jag gör bara något jag älskar, hela tiden. Något som handlar om nyfikenhet och som jag i slutändan omvandlar till mat och bröd och hyrespengar, men grundkänslan är evig kärlek till arbetsprocessen. För mig är inte det viktigaste att ge ut en bok eller en utställning. Det viktigaste är att få göra den, arbetet. Ren kärlek, aldrig ångest, bara njutning, alltid.
Däremot kan tankarna runt omkring vara jobbiga, de om den sk överlevnaden ekonomiskt osv ta musten ur en, men inte längre. Jag vet att det alltid löser sig.
Igår deklarerade jag. Idag tränar jag. Dagen går vidare i den sköna tanken att jag ångrar ingenting.
Det andra är att många män ångrar att de jobbat så mycket.
Man får gå till sig själv. Jag har känt mig feg många ggr i mitt liv och jag vet att jag ångrar att jag inte flyttade tidigare till Grekland och Medelhavet. Det tog mig en massa år att genomföra det och det handlade mest om att min fru hjälpte mig med det ekonomiska som gjorde det möjligt.
Annars har jag i princip alltid gjort vad jag velat, alltid. Den viktigaste aspekten är att inte dra på sig lån och kostnader som binder fast en. Jag har aldrig haft ett lån, det första tog jag då jag blev 66 och jag gifte mig då jag var 65, märkligt va? Jag har alltså haft en ekonomi som inte går att knäcka, i värsta fall har det blivit pantbanken eller hyra ut lyan, men det har alltid löst sig någorlunda.
Det enda jag inte genomfört är att bo och leva i en husbil, men med åren har jag insett att det är fantastiskt men det kostar så mycket pengar, men visst: drömmen finns kvar.
En annan sak ska man ha klar för sig. Så länge man är frisk har man inga begränsningar. Om man blir sjuk begränsas tillvaron rejält om man har otur. Jag har alltid varit frisk, mer eller mindre.
Jag har svårt att förhålla mig till arbete. Jag arbetar ju aldrig, jag gör bara något jag älskar, hela tiden. Något som handlar om nyfikenhet och som jag i slutändan omvandlar till mat och bröd och hyrespengar, men grundkänslan är evig kärlek till arbetsprocessen. För mig är inte det viktigaste att ge ut en bok eller en utställning. Det viktigaste är att få göra den, arbetet. Ren kärlek, aldrig ångest, bara njutning, alltid.
Däremot kan tankarna runt omkring vara jobbiga, de om den sk överlevnaden ekonomiskt osv ta musten ur en, men inte längre. Jag vet att det alltid löser sig.
Igår deklarerade jag. Idag tränar jag. Dagen går vidare i den sköna tanken att jag ångrar ingenting.