fredag 2 mars 2018

Nordirland

En bild man inte kan lägga på Facebook.

1973, Nordirland, ett hotelrum som var mörkt med ett stort skåp med tre ben där jag kröp in på nätterna för att ladda min dosa med filmer för framkallning. Jag reste alltid med en dosa för två filmer. Det var ofta dagens skörd, två rullar Tri-x, 70 rutor, 70 knäpp.

Tänk på det, 70 knäpp på en dag, en intensiv dag.

Arbetsmetoden var enkel. Man gick ut genom dörren och kom hem på kvällen. Egentligen drömde man väl mest om att träffa en skön tjej och få ligga, men det skedde sällan. Jag säger inte att det inte hände, men oftast skedde det inte.

På den här tiden körde jag oftast med min tunga Nikon F. Leican var mer ett komplement, men med tiden kom saker att att ändras. Med tiden, redan året efter började jag sitta ner på kaféer, hade flyttat till Barcelona och satt ofta på kaféer och skrev i mellanstunderna. Jag  hade redan börjat lämna bilden för att dela energin med texten. Och det var nog bra det, eftersom jag inte är någon utpräglad fotograf och dessutom sällan tycker någon fotografi är bra, men jag älskar historier. Jag gled allt mer över till historierna.

De här åren var ganska slitsamma år, ensamheten var tung, men det var som om jag behövde den och jag behövde längtan efter gemenskap. Det som alltid förvånar mig är hur lite bilder jag får ihop på varje resa över typ 14 dagar.  Snittet är nog max fyra bilder och tre av de fyra är på något annat än det jag tänkt mig.

Det är i princip oförståeligt. Det kan ta mig tjugo år att fatta vad jag fotograferade och efter tjugo år älskar jag också de bilder jag tog, de fyra som jag godkände. Tiden sätter saker och ting på plats.