Ibland hittar man texter man skrivit, som påminner om något helt annat än det man känner för samma plats idag. Man kan fråga sig vad som hänt, med stället och med sig själv. Det här är en sådan text.
Stockholm
Jag kom till Stockholm första gången i början av femtiotalet. Jag var ett år och kom tillsammans med min mor Saga. Vi landade på Skeppsholmen. Där var resten av familjen Gahnström samlad. Mormor och moster skötte ”Markan”, matbespisningen för killarna i flottan. Saga hoppade också in i ruljansen. Det var tidiga morgnar framför den jättelika svarta spisen, leveranser av varma frallor och nykokta ägg. Det var en kvinnovärld med varma händer, mjuka dofter och sköna repliker mellan beväringarna och familjen Gahnströms kvinnor.
Morfar var dålig, hade kraftiga hjärtproblem. Han, den gamle stjärnförsäljaren av spisar, satt mest på ovanvåningen och käkade opium mot hjärtat. När han orkade brukade vi gå ner till vattnet vid Grand Hotel och mata fåglarna som alldeles för ofta frös fast i vinterisen.
Jag kände varenda sten på Skeppsholmen, lekte på exercisplan och hade hemliga gömställen runt kyrkan. Skeppsholmen var en levande plats på femtiotalet. Det fanns köttaffär, bibliotek, kiosk, frisör och ”Markan”, vårt matställe. Jag hade en kärra jag drog omkring och när jag besökte Skeppsholmen en dag för inte så länge sedan såg jag kärran stå utanför ett hus . Jag kunde inte låta bli att gå fram och känna på den. När jag gjorde det strömmade alla känslorna fram. Jag mindes dofterna. Skeppsholmens alla marina dofter, tjärdoften, dieseln från båtarna. Olusten att gå förbi det lilla fängelset vid Modernas ingång, jukeboxen vi hade på Markan, båtarna som kom från Slussen med arbetarna till varvet på baksidan. Allt detta liv som inte finns idag. Jag insåg att jag hade min bästa tid i livet på Skeppsholmen. I början av åttiotalet ordnade min mormor en lägenhet åt mig på Holmen, men jag tackade nej. Ville hellre bo på Söder. Om jag ångrat något i mitt liv så är det att jag tackade nej den gången.
Männen på Skeppsholmen var militärerna, morfar, mammas tvillingbröder som jobbade på Järnkompaniet i Götgatsbacken. Varje lunch körde tvillingarna från Götgatan till Skeppsholmen för att äta i köket på Markan. Ibland åkte jag med till Järnkompaniet, fick gå på Kafe Krönet och dricka grön saft. Det var en tid. En långsam tid, med tid för samtal och skratt. Min mor var glad och vacker. När dom städade på eftermiddagen på Markan så brukade hon spela låtar i jukeboxen. Alla dansade och skrattade i den stora salen.
Några år senare fick jag en lillebror, flyttade till Sundsvall och bytte efternamn till Berg. Jag reste ofta till Stockholm för att hälsa på. Livet gick sin gilla gång. Varje morgon varma frallor, ägg och skinka, kaffe till trötta beväringar. Morfar gick bort. Tvillingarna bytte sin stora amerikanare mot japanare. Det stora isskåpet dit kraftiga män i läderförkläden levererat isblock byttes ut mot moderna kylskåp. Till slut blev det en flytt, ner till vattnet, bakom aktern på Chapman. Mormor bodde i en trerummare bakom köket i den nya Markan. Det mesta var förändrat, men jukeboxen var kvar och tvillingarna fortsatte att sitta i köket på lunchen.
Jag återkom på allvar till Stockholm först i början av 70-talet. Jag gjorde lumpen i Waxholm och därefter flyttade jag in i en billig tvåa på Blekingegatan. Krogen Pelikan var fortfarande ett ganska snyggt ställe och på söndagsförmiddagarna kunde jag se hur folk köade för att komma in när krogen öppnade.
Jag hittade egna revir. På nätterna arbetade jag på Stockholm ett, nere på Vasagatan. Jag sorterade post , men stället var lika mycket ett internationellt universitet. Folk av alla sorter jobbade där. Sådana som ville vara brevbärare, invandrare, inflyttingar som jag, som var ute efter ett bra påhugg. Och posten var bra. Vi arbetade på beting. När vi var klara gick vi hem, oftast vid ett på natten och hade lön till på morgonen. Jag rörde mig över stan. Hängde i Kungsan , mest på Thehuset. Piccolino var för Östermalmarna. Klassindelningen var väldigt tydlig. På Söder gick jag mest på Lilla Paris. Det var Sören, som sedan kom att bli krogmagnat , och hans kompisar från Svenska Dagbladet , som drev stället. Bland stammisarna kan nämnas Micke, Timo, Johan, som startade Partisano, som med tiden blev ETC.
Början av sjuttiotalet var musiken, den fria kärlekens tid. Jag flöt mellan Lilla Paris, Kungsan, Krönet, de olika musikställena i Gamla stan, Hissen och Bryggeriet.
Hur man överlevde? Det räckte med att jobba halvtid. Boendet kostade inte mycket. Omodernt, kallvatten, ett jävla kånkade med fotogen till varmvindarna, men om jag fick välja mellan dagens hysteriska bostadsrätter eller kallvatten och varmvind, så valde jag direkt varmvinden o kallvattnet.
Det drog en våg av vänster genom stan. Musikfester, aktioner, gruppsexpartyn. Jag var med på allt. Jag hade börjat ta fotograferingen på allvar och inredde ett labb i ett av mina två rum. På vintern var det svårt att få upp mer än 10 -12 grader i rummet och bildproduktionen blev lite haltande.
När min lya på Blekingegatan skulle renoveras fick jag låna en lägenhet gratis på Kocksgatan ett år. Nu bodde jag inte där för jag började resa i Spanien. När jag kom tillbaka och såg min nyrenoverade lya på Blekinge gatan, så ville jag inte ha den heller. Den var alldeles för bekväm och modern, sänkt tak och plast överallt. Jag flyttade in hos min kompis Håkan, där vi delade säng och kvinnor. Efter ett tag ordnade jag fram en egen etta på Rutgerfuchsgatan och strax därefter kom ockupationen av kvarteret Mullvaden.
Mullvaden var en ockupation för att rädda hus. Inte för att skaffa eget boende. De flesta som ockuperade gjorde det av politiska skäl. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det var rätt. Vi bodde där i nästan exakt ett år. Hade massor med fester, bildade grupper och för mig blev det ett slags livsuniversitet. Jag lärde mig umgås, lyssna och arbeta. Det var ett otroligt hårt år, ständig vaktgång, problem av alla sorter, från knarkuppgörelser till egna privata och fysiska problem. Efter ett år förlorade vi ju kampen i så måtto att polisen kastade ut oss och ingen bra uppgörelse kom till stånd. Husen revs och det var slutet på sjuttiotalet. Jag tappade sugen för Stockholm, den alternativa rörelsen och livet överhuvudtaget. Jag blev besviken, kände mig tom och gav mig ut på resor över hela världen.
På något vis kom jag inte tillbaka till Stockholm förrän i slutet av åttiotalet. Det blåste andra vindar. Alla skulle börja låna pengar, bli rika på räntorna och köpa. Allt skulle köpas. För mig, en arbetarklassunge med vänstersympatier, blev det väldigt frustrerande. Jag hade tagit ett lån i mitt liv. Jag köpte en bil, lånade femtiotusen och bilen skar efter ett år och lånet skulle betalas på fem, så mina erfarenheter av att låna pengar var inte speciellt goda.
Nu återvände jag till Stockholm, såg en nygirighet jag aldrig sett förr. Dessutom var det omöjligt att överleva ekonomiskt som frilansfotograf. Jag sålde bilen, labbet och flyttade hem arbetet till min lya. På nätterna kopierade jag och på dagarna vandrade jag på Stockholms gator och fotograferade känslan jag hade inför yuppieeran.
Jag hatade hela paketet, och det var under den tiden Stockholms moderater växte sig starka. Den här tiden, lånekarusellen, och den kommande kraschen förstörde Stockholm i mina ögon. Till råga på allt fick vi ny värd i mitt hus. Det skulle plötsligt renoveras och efter två års bråk förlorade vi kampen och fick mer än hundra procents hyreshöjning.
Yuppieeran höll på till mitten av nittiotalet. De kompisar som lånat stora pengar gick på knäna. Andra hade avverkat den datakursen efter den andra och husrenoveringarna stod som spö i backen.
Jag överlevde genom att svälta mig fram. Min lägenhet blev för dyr och jag flyttade. Nu hade nästa slag för Stockholmarna kommit. Bostadsrättseriet. Alla som satt i en lägenhet som skulle ombildas till bostadsrätt kunde bli millionärer. Och det var många som ville bli det. Jag bodde plötsligt i ett hus där jag var hyresgäst hos en bostadsrättsförening. Jag ledsnade snabbt på deras Von Oben-inställning och flyttade.
Ibland besökte jag Skeppsholmen. Min mormor var nästan nittio och kaffet skulle stängas och mormor flyttas. Hon kom in på ett åldringshem i City. Förlusten av friheten på Skeppsholmen tog på hennes krafter och hon blev snart sittande, väntande på döden. Tvillingarna hade flyttat med Järnkompaniet från Söder till Västberga.
Dom kom inte längre på lunch. Min egen mor hade dött och perioden på Skeppsholmen var historia. Vårt kafe revs och ersattes med ett nytt hus, fyllt av arbetsamma konstnärer.
Själv flyttade jag 2003 till Erstagatan med mina barn. Jag bytte en fyra mot en tvåa och fick en hyra jag klarade av. Plötsligt öppnade sig Stockolm igen. Det kändes som på sjuttiotalet. Lilla Paris har ersatts av El Mundo. Jag känner stor lycka över att gå till Nytorget varje dag, vandra i Vita Bergen, möta människor på kafeer och barer. Jag har återigen fått en hemkänsla i stan. Jag är helt enkelt lyckligare i Stockholm än på trettio år.
