torsdag 1 mars 2018

Torsdag

Den här genuspolitiken börjar bli helt åt helvete. Jag är helt med på lika lön, för lika arbete osv,..inte mycket att snacka om. Men, då man tex på vissa institutioner inte vill ge stöd till olika kulturella projekt för att det är män som gjort dom, utan hellre vill ge till en kvinna, så har det spårat ut. Jag vet att det är så men vill inte nämna några namn, men det är i alla fall urspårat.

Hela den här debatten om identiteter är långt över folks huvuden, mitt med. Kan man bara inte hålla sig till vettigt sunt bondförnuft, typ alla lika inför lagen eller lönen. Såg för övrigt Fis nya valfilm. Jag kan känna stark sympati för Fi men filmen är ju helt dödfödd. Hur kan man 2018, om man ska vara ett politiskt alternativ, göra en film som känns som dom gått in i en religiös sekt och rökt på. Totalt hopplös och sedan såg jag den nya partiledaren i tv-intervju. Totalt körd. Tråkigt, ytterligare ett alternativ som föll.

På tal om något annat. Fotografi. Ju längre jag håller på, ju mer inser jag att en av de viktigaste grejerna för mig är att göra ämnen och projekt som några kan identifiera sig med. Att dom blir träffade av materialet och känner igen sig. Ungefär som om man blir svårt sjuk och letar på nätet efter någon annan som har samma sjukdom och som med en personlig röst berättar om hur dom gjort och gör. På samma sätt som jag nu försökt tex att beskriva hur det är att starta något nytt utomlands osv,,

För mig är det styrkan i fotografi, att skildra det här lilla vardagliga, som kan leda oss lite i livet.

Det är fina dagar med kylan. Jag kollar på DAH, älskar karln, för han är bullrig, sårbar, otroligt generös. Han är ett litet föredöme för mig. Han är en arbetarklasskille som håller sig till sina grundvärderingar. Ta en sådan som Bresson, tex. Han är en fenomenal man, fotograf, estet, schyssta värderingar, men han har aldrig brottats med de grundläggande problemen som tex DAH eller jag, att vi kommer från arbetarklass, aldrig haft pengar, ekonomiskt stöd, ständigt levt med en otrygg känsla av att aldrig passa in. Det är nog därför jag gillar DAH så mycket. Han är ständigt otrygg, kämpar varje dag för att att besegra sina inre demoner och sitt klassursprung. Det är något jag kan identifiera mig med.